Skogstjärnen

 
 
 
 
Skogstjärnen
 
 
Du står där tyst och stilla vid kanten av en spegelblank skogstjärn.
Vattnet är alldeles mörkt, så mörkt att det gör din egen spegelbild perfekt.
Inte en krusning på vattenytan.
Du står där och begrundar din spegelbild, ser dig som du är.
Runt omkring står stora granar och du kan höra suset ifrån storskogen.
Helt plötsligt bryts din spegelbild och ditt ansikte, som förut syntes perfekt i vattnet
suddas nu ut till oigenkännlighet.
Du tappar helt fattningen ovch undrar om du finns kvar,
och du försöker febrilt att få syn på din spegelbild.
Undrar om du ska springa iväg och börja leta efter den ,
men vänta,
bliden klarnar igen.
På väg ner mot botten ser du en grankotte.
Den måste ha fallit i vattnet från granen brevid
eller kanske en ekorre kastade i den.
Efter en stund har nu ytan än en gång stillat sig
och din spegelbild är nu hel igen.
Känner du igen dig?
Är det inte så livet kan te sig ibland?.
Vi kan stå och titta på oss själva och allt är frid och fröjd och sen
helt plötsligt kommer en "kotte" flygande och allt rasar.
Medans "kotten" sjunker undan är vår syn suddig och vi vet inte vart vi är
eller vem vi är.
Då står vi många gånger handfallna och inte vet vart vi ska gå eller vända oss.
Men när "kotten" har sjunkit undan kan vi se klart igen.
Kan vi bära med oss något från detta.
Ja, att vi ska låta "kotten" sjunka undan innan vi får panik och rusar all världens väg.
Även de mest upprörda vatten stillar sig efter ett tag.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s