Öken

 
 
 
Öken
 
 
Det är torrt och varmt. Så hett att dina fötter bränns när du stapplar dig fram. Så långt ditt öga når finns bara ett torrt kargt landskap där ingenting som är grönt växer. Stenar, klippor knotiga torra träd utan blad, en och annan kaktus, det är det enda som finns. Du är så törstig, men ingenstans finns vatten att finna. Du bara undrar hur du ska överleva utan vatten. Om du bara hade haft en enda droppe skulle du gett vad som helst. Vatten, livgivande vatten. Du tänker tillbaka på den tiden när du vandrade i dalen som var fylld av gröna träd, med frukter hängande i grenarna. Gräset kändes så skönt mot dina fötter och vattnet porlande så trevligt i bäcken som rann mellan stenarna. Hur kom du hit? Hur lyckades du förvilla dig till den här karga öknen? Vad fick dig att gå så vilse? Du är inte säker men du har en känsla av att det var för att du började att inte se och uppskatta det du hade , det vackra och underbara runtomkring dig. Du ville inte dricka av det porlande vattnet eller äta av frukterna för du hade gjort det så många gånger, du ville ha nåt nytt hela tiden. Du var inte nöjd med det du hade, och se…, nu är du här, där det varken finns vatten eller frukt. Åh om du ända hade kunnat sätta tänderna i ett saftigt äpple.
Du inser plötsligt att du är på fel väg, och att du inte ens vet vägen tillbaka. Du lägger dig ner på den glödheta marken och ger upp ett skrik. Ett rop från det djupaste av ditt inre, ett rop av ånger. Ett rop av ånger. Du inser att du är vilse och att du inte klarar av det här längre.
Du ger upp.
Du vet inte hur länge du har legat där på marken, timmar, dagar, veckor, månader, det spelar ingen roll längre. Du lyfter ditt huvud sakta, dina läppar är torra och spruckna, huden alldeles fnasig. Du lyfter huvudet för att du tycker dig höra ett ljud du inte hört förut, inte på väldigt länge, som ljudet av rinnande vatten. Du tror nästan att du drömmer. Där framme vid de stora klipporna finns en oas, med gröna träd en källa med friskt vatten och blommor. Du ser en man där, i vita kläder, han sitter vid lägerelden. När han får syn på dig går han bort till källan och fyller sina kupade händer med friskt kallt vatten, han för sina kupade händer till dina trasiga läppar, och de vattendropparna är som balsam för din själ. Han säger: "Kom, kom till mig. Den som dricker av mitt vatten skall aldrig törsta mer".
Du samlar dina sista krafter och sakta, sakta släpar du dig närmare….
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s