Kvicksand

 
 
 
Kvicksand
 
 
Ett steg, ett till , och ett till. Fötterna känns som bly. Det är knappt du orkar hålla kroppen upprätt. Dina krafter är totalt slut! Du står på kanten till att helt enkelt ge upp, kasta in handduken, släppa taget, låta dig falla. Ett steg till. Då händer det! Marken du trampade på med det sista steget var inte det fasta klippan som du alltid har haft under fötterna utan den ger vika under dina fötter. Du har trampat i kvicksand!
Du sjunker bara djupare och djupare , ju mer du försöker att komma tillbaka upp på klippan, desto längre ned i kvicksanden sjunker du. Hjälp! Är det någon som hör! Hjälp mig!
Dina krafter är slut och du känner att viljan sinar. Inget betyder något mer. Det får gå hur det vill. Det kan inte bli värre än vad det redan är . Det kan bara gå åt ett håll, det kan bara bli bätte! Men hur? Du känner ett par starka armar ta tag i dig och sakta , sakta dra dig upp ur kvicksanden. Det går inte fort men det går i alla fall åt rätt håll. Du sjuker inte längre! Vems armar? Vem orkar bära dig? Vem lyfter dig upp? Vem?
Efter en lång stund ligger du i alla fall där på den fasta klippan igen. Du orkar inte stå upp men det är i alla fall fast mark under dig igen. En stunds vila… sen kommer kanske kraften tillbaka. En stund att pusta ut… då hör du rösten, som tränger rakt in i ditt hjärta. -Jag är med dig alla dagar, även dem som är tunga och jobbiga, även dem som känns som kvicksand. Glöm inte det! Jag är med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s