Stranden

 
 
 
Stranden
 
 
Nere vid stranden slår vågorna in mot strandkanten. Ett stilla kluckande hörs när de slår mot stenarna. Sakta närmar du dig vattnet, barfota och med sand mellan tårna. Du har gått ner till stranden för att ta en promenad, för att tala med Gud, du tycker att du kommer honom närmare här, vid vattenkanten. Du börjar sakta tala med Gud om allt det du känner, allt det som tynger dig, allt det du är tacksam för ja allt som har hänt. En impuls får dig att istället för att gå på sanden , ta steget ut i vattnet och låta vågorna smeka dina fötter. Vattnet känns ljuvligt och du böjer dig ner för att kavla upp dina byxor.
Du hör Guds röst inom dig som säger till dig, "vad är du rädd för? Varför stannar du vid strandkanten när jag vill låta hela dig få bli genomdränkt med min ande? Våga få ta emot mer av mig. Kliv ut i vattnet och låt dig bli blöt".
Du tvekar en stund men sen börjar du att gå längre och längre ut i vattnet och ju längre bort ifrån stranden du kommer desto närmare Gud känner du dig. Som om att om du lägger ner ditt kontrollbehov och lämnar allt till Gud. Ju längre ut i vattnet du kommer desto närmare Gud känner du dig. Till slut har du bara näsan ovanför vattenytan och du tar ett djupt andetag och låter dig helt översköljas av vattnet. Du låter dig översköljas av Guds ande, fyllas till brädden.
Och du tänker, varför har jag aldrig vågat innan….?
Många gånger när vi närmar oss Gud står vi som om vi hade stannat vid strandkanten. Vi tycker att det räcker att blöta ner fötterna, men Gud vill ge oss så mycket mer ,bara vi vågar gå ut i vattnet och ta emot. Vågar du?
 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s