Följer stjärnan

 Vandrar i natten vägen fram. Vinternattens mörker är djupt och kompakt. Vägen jag går på är smal och krokig, stenar över allt. Jag snubblar och faller, men reser mig igen. Måste framåt, måste fram till Betlehem.

Betlehem, något finns där jag måste ha fatt på, något som kan förändra allt. Från stjärnan går ett ljus som liksom kallar och drar mig till sig. Denna stjärna som man aldrig förr har sett, men som kommer att omtalas i generation efter generation.

Jag kan höra honom kalla på mig. Jag måste hitta honom, han som kallar på mig. Var ska jag hitta honom? Hur ska jag hinna fram? Han väntar där, jag vet. Och när jag har funnit honom kommer jag aldrig mer bli densamme igen.

Han… vem är han? Han som kallar. Ett litet barn, ingen men ändå allt. Den minste men ändå den störste. Början men ändå slutet. En tjänare men ändå konung.

Vart är jag på väg? Vilken väg ska jag ta? Jag följer stjärnan på himlen, den strålande och klara. Den som står därborta i öster, som lyser så starkt över Betlehem. Är det dit jag ska? Stjärnans ljus det lockar och säger: Kom, följ mig, jag ska visa dig vägen till han som väntar.

Jag följer stjärnan, jag går här vägen fram. Stjärnans ljus det guidar mig på vägen och lyser upp min stig. Ger mig hopp om en framtid i dess ljus.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s