Monthly Archives: maj 2011

Hjärtat

  Du har tagit det, mitt hjärta.

Ja mitt hjärta har du stulit,

lagt beslag på.

Mitt hjärta tillhör inte mig längre,

det är ditt och bara ditt,

önskar inget hellre än

att du håller det i din hand.

Mitt hjärta, har du tagit

slitit ur det ur min kropp.

Det kan göra ont

det kan vara skönt,

men det kan också ge liv 

 eller släcka livslusten

beroende på vad du gör med det.

Mitt hjärta är ditt,

du tog det utan att fråga,

men jag skulle gett dig det ändå,

även om du frågat.

Jag tillhör dig, jag är din

mitt hjärta är ditt

Annonser

Hitta lugnet

Att känna oro är som att ha en storm rasande i sitt inre. Vattnet grumlar sig och man kan inte se ner i djupet. Botten är dold. Finns det överhuvudtaget någon botten? Tankarna börjar att virvla och oron bygger upp sig, det blir bara värre och värre. Horisonten försvinner och du ser inte klart.

Lärjungarna var ute i en båt på sjön och stormen började slita och dra i deras båt, mer och mer och de blev oroligare och oroligare. Jesus låg i samma båt och sov. Till slut klarade inte lärjungarna av ångesten och oron längre utan väckte sin mästare och frågade honom om han inte brydde sig att de höll på att förgås.  Mark 4:39

 39.  ”När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
»Tig, var stilla.»  Och vinden lade sig, och det blev alldeles
lugnt.”

I stunder av oro, kan vi göra som Jesus, säga till vinden att sluta. Vi kan leta upp en lugn plats och sätta oss ner tills vågorna har stillat sig och vi kan tänka klart igen och sikten har blivit bättre. Sätt dig ner en stund alldeles tyst och stilla. Låt din tystnad få bli din bön och låt så lugnet komma och omsluta dig. Om du fortfarande  känner oro föreställ dig att du befinner dig på den båten där på sjön  och att Jesus just sagt till stormen att bli still. Känner du skillnaden?

 ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” står det i Psaltaren 46:11

Budskapet, inte budbäraren

 Tycker du att det känns svårt att dela med dig av det Gud har gett dig, frälsningen? Tycker du att det känns jobbigt att vittna, för att du inte kan svara på följdfrågorna, för att du inte har det liv som du skulle vilja ha , för att du inte räcker upp till den standard du har satt för ett kristet liv. Ja , jag skulle tro att du är i gott sällskap där ute. Många är nog de som kallar sig kristna men som drar sig för att dela med sig av sin tro för att de är rädda för reaktionerna från omgivningen. De som inte tycker att de kan dela med sig för att de inte själva håller måttet och lever upp till det budskapet de skulle vilja dela. Till dig vill jag ge några uppmuntrande ord idag, som kanske får dig att tänka i andra banor och börja dela med dig av din tro för att den ska kunna bli till andras glädje.

Om du som inte känner dig tillräckligt ”bra” för att dela evangelium tänker på att det faktiskt är budskapet i sig som är det viktiga ,inte budbäraren. Själva budskapet är det samma vare sig det är inristat i sten eller skrivet på finaste papper eller uttalas med någons mun. Det är budskapet som frälser och får människor att inse att de behöver en frälsare, det har inget med budbäraren att göra. Budbäraren är endast ett instrument i Herrens hand. Gud har inte några perfekta budbärare, därför vill han använda det som finns till hands. Hans budbärare är fortfarande under inlärning, de har sina skavanker och brister , men de är tillgängliga. Kanske blir de till och med arbetade med medans de framlägger det budskap Herren vill att de ska dela.

Alltså idag vill Herren dela ett perfekt budskap ur dina operfekta läppar. Är du villig att låta honom använda dig? Mose var det, David var det. Petrus var det. Ja men säger du de var väl perfekta? Nej långt därifrån.  Mose var en mördare, David han begick äkteskapsbrott och mord, och Petrus hade ett häftigt humör och han var impulsiv och lovade stort som han inte kunde hålla. Han förnekade den han älskade mest av allt. Nej inte var de perfekta, och det är varken du eller jag heller. Men Gud använde dem i alla fall. Får han lov att använda dig idag?

Har du uppdaterat?

  Har du gjort din uppdatering idag? Vårt mänskliga sinne är som en dator, som svarar på det som det har blivit programmerat till att göra. En dator är en mycket användbar liten apparat, eller ja förresten den kan vara stor också men just nu sitter jag med min lilla manick i knät.

För att datorn ska fungera som den ska är det viktigt att man underhåller den och håller den fri från till exempel virus och sjukdomar. Det kan man göra genom att ha regelbundna dagliga kontroller och uppdateringar. Ofta så programmerar vi in i datorn att den självmant ska hämta nya uppdateringar vid en speciell tidpunkt varje dag och så gör datorn det utan att vi behöver bry oss. Dessutom är det viktigt att man inte tynger datorn med en massa skräp, filer som bara finns där och inte används. Genom att rensa ut oaktuella filer och skräp ökar du kapaciteten på datorn  eftersom den annars blir full med skräp och blir tungkörd.

Vart vill jag nu då komma med allt detta prat om datorer? Jo jag skulle vilja dra en parallell med oss människor och vårt kristna liv. Varje dag är det nyttigt för oss att uppdatera( läsa ur Guds ord, bön, lovsång eller på annat sätt insupa andlig mat), få ny information. Som jag nämnde så är det mänskliga sinnet som en dator , det gör det det är programmerat för att göra, dvs den senaste informationen du hade ligger till grund för hur du agerar. När var det du uppdaterade dig senast? När läste du Guds ord och fick dig lite ny information sist? Har du kanske lagt in en schemalagd uppdatering? I så fall vill jag bara säga grattis!

Och på tal om skräp, när var det du sist tog dig en genomgång och rensade ut i dina ”filer” saker som du går och bär på, som tynger , som gör dig irriterad och seg? Saker som du borde ha förlåtit, saker som du går omkring och tänker på, men som istället för att bygga upp dig raserar dig. Det kan låta så enkelt när jag säger att det bara är till att rensa ut gammalt som man bär på, och du kan kanske komma med både den ena och den andra invändningen mot att det faktiskt är så enkelt, och jag vet det kan vara svårt att förlåta. Men förlåtelsen börjar alltid med ett beslut att förlåta. Känslan kommer med tiden.

 Så gör en ordentlig genomgång av dig idag. Rensa ut gammalt, tryck på deleteknappen, och börja om på nytt, med ny fräsch information. Schemmalägg om att hämta uppdateringar varje dag och håll dig andligt fräsch genom dagliga kontroller. Det sista en datoranvändare önskar sig är virus och krasch av hårddisken så se till att din ”dator” är i ett bra andligt skick.

Kritisk eller kreativ

  Det är så enkelt att kritisera, att generalisera, speciellt när vi tycker att något är fel. Hur många gånger har inte orden ” -Att du alltid ska…” eller ”Att du aldrig kan…” kommit över våra läppar? Jag ska vara ärlig, de kommer över mina läppar allt som oftast tyvärr. Tyvärr för den person som de riktar sig till. Men vad skulle jag kunna göra för att förbättra mig?

Till att börja med sluta upp att generalisera och att visa de att jag tror på deras kapacitet att ordna upp situationen, för till syvende och sist är det ju faktiskt just det som Gud gör för mig. Han litar på mig och han säger inte de orden som ibland slipper ur min mun när jag trampar i klaveret. Och faktiskt är det så att tillrättavisning kan åstadkomma mycket men uppmuntran  och stimulering kan åstadkomma än mer.

Nästa sak jag kan tänka på är att varje människa är unik och behöver ett unikt sätt att bemötas på. Man kan inte jämföra olika människor, det för bara sårade känslor med sig och varför göra problemet större genom att spä på mer ? Det är definitivt mycket enklare att vara kritisk än att vara kreativ , men faktum är att om du inte är tillgänglig för att hjälpa till att lösa problemet så är det heller inte din sak att stoppa fingrarna i degen. Dessutom är det problemet som ska fixas inte personen! Om konfrontationen blir till en personlig attack mellan två personer har du allt att förlora.

Mitt mål borde vara att se till att ge personen följande: Att personen får en klar och tydlig förståelse om vad som är problemet,  insikten att personen kan vara säker på att jag älskar honom/henne, och ge honom henne uppmuntran och självsäkerhet att han/ hon kan klara av att ändra sin situation och att du finns där för att stödja och hjälpa om det behövs.

Är då detta så enkelt att göra?  Nej! Det är jättesvårt, det behövs kärlek, tålamod och en Kristuskaraktär för att klara detta till fullo. Men ju mer man praktiserar desto bättre blir man och det kommer att skapa en glädje i dig som gör att du kan möta motståndstider och då spelar det ingen roll vad andra gör eller inte gör. Så idag väljer jag att försöka var kreativ.

Den förlorade sonen

  Liknelsen om den förlorade sonen har vi säkert hört både en och två eller fler gånger, men frågan är om vi har tagit till oss det som Gud vill lära oss av den liknelsen (Luk 15:11-32). När  man hör predikningar om den här liknelsen handlar de flesta predikningarna om samma sak, nämligen att Gud finns där med öppen famn när du ångrar dig och vänder om, och det är ju sant. Så är det , tack och lov, men liknelsen vill lära oss något mer. Ska vi ta oss en titt?

Det första vi kan se är att den förlorade sonen, hamnade inte i några problem förrän han lämnade hemmets trygga vrå. Så länge han var ”hemma” var allt bra. Det började med att han blev frestad att be att få ut sitt arv och han tog sitt pick och pack och gav sig ut i världen för att leka ”världens” lekar. Arvet tog snabbt slut. Arvet kan vi se som det Gud har lagt ner i oss, kallelsen som varje person bär på , som den har fått som en gåva från sin himmelske fader. Ute i världen bland världens barn kommer din kallelse, det Gud har lagt ner i dig snart att blekna och försvinna, om du inte finns nära källan så att du hela tiden kan fylla på med nytt.

När arvet tog slut började sonen att få det dåligt ställt och fick genomlida både den ena och den andra svårigheten. Hunger , trasiga kläder, etc. Nåt var fel, hemma hos fadern hade det aldrig fattats något, varken mat eller matriella saker och han försökte fylla sin mage med det grisarna skulle äta. Han försökte stilla sina acceptabla behov( hungern) på ett sätt som var oacceptabelt.  David säger i psalmen 23:1 ”Herren är min herde mig skall intet fattas”. Detta löfte gäller de får som är nära herden, de som finns med i Herrens flock. Den förlorade sonen hade med fri vilja gått ifrån flocken och levde singelliv utan de andra i flocken och utan att vara nära herden.

Han började umgås i fel kretsar. Han tog anställning hos en välbärgad man från det landet där han befann sig. Hos denne fick han vakta grisarna. För att se hur vi mår andligt sett kan vi snegla oss över axeln och se med vem vi umgås och från vem vi tar emot råd när vi behöver. Vem pratar du med, vem ringer till dig, till vem vänder du dig med frågor? I ordspråksboken 1:10 kan vi läsa  ”Min son, om syndare lockar dig , så följ inte”. Hur ser ditt sällskap ut, vilka personer umgås du med, varifrån kommer råden du tar emot?

Den förlorade sonen kom till botten av sig själv. Han sjönk så långt man kunde komma, och där nere på botten tog han ett beslut , att vända hem. Tack och lov att vägen tillbaka inte var stängd. Inte alla lyckas ta sig upp. Hebreerbrevet 3:15 säger : ”Om ni hör hans röst idag [inte imorgon!], förhärda inte era hjärtan…” För den förlorade sonen var det inte för sent, och det är det inte för dig heller. I samma ögonblick han ändrade sin bön från ”ge mig” till ”förlåt mig”, öppnade fadern sina armar och tog emot honom och återupprättade honom. Vad är din bön idag? Är det ”ge mig” eller ”förlåt mig” som kommer över dina läppar?

David

 David, mycket finns att säga om honom. Han var herdepojken, minstingen i familjen som vaktade fåren som blev utvald av Gud och satt att regera över Israel. Ur Davids släkt föddes den vi har att tacka för vår frälsning, Jesus.

David visste vem Gud var, han kände honom, han visste att Gud hade makt att frälsa och rädda och han visste att den som litar på Herren, honom vakar Gud över. Han hade fått erfara det så många gånger när han vaktade sin faders får, genom att Gud hade räddat honom från både varg och björn och andra faror. Davids hjärta litade helt och fullt på att Gud hade allt i sin hand.

När David vaktade sin faders får hade han för att fördriva tiden med sig sin harpa. På den satt han och spelade lovsånger till sin frälsare och skapare. Sånger födda ur hjärtat. När  han hade sett Guds hand i vardagen, när Gud hade lagt en tanke i honom, när han fick se Guds storheter , då prisade han sin Gud. Men David var säkert inte alltid i seger, utan han grät säkert många gånger och bad till Gud igenom sin sång om hjälp. Hjälp att klara den uppgift hans far hade givit honom. Han prisade Gud och spelade på sin harpa för att hålla sig vaken, för att hålla värmen i den kyliga natten, för att hålla rädslan borta , för att trösta sig medan tårarna rann i nattens mörker .

Jag ser i David en sådan person som jag skulle vilja vara. En person med tro och tillit på att Gud finns där , en person som vare sig det känns bra eller inte vet att lova Herren, och utgjuta sitt hjärta för Honom. Jag vill lära känna Gud så som David gjorde, jag vill han hans hjärta i mig.

Och Du?