Hem

Jag står här. Mörka skuggor rör sig runt omkring mig, de känns så påträngande. Kylan sprider sig och kryper in inunder mitt skinn. Jag lyfter blicken mot horisonten, härifrån skuggan där jag står ser jag ett ljus där borta vid horisonten och jag börjar gå.

Musik…ljuva toner.. svagt, långt borta. Försöker lämna skuggorna bakom mig men de hänger envist kvar. Jag kommer att tänka på psaltarpsalmens ord och jag säger de tyst för mig själv :

”Du ska inte behöva frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten som ödelägger vid middagens ljus. Om än tusen faller vid din sida, ja tiotusen vid din högra sida, så skall det dock inte drabba dig.”

Ja, jag går för att möta dig… jag kan känna att du finns i närheten. Ljuset leder till dig. Följ ljuset, ett steg, två steg, ett steg till… sakta rinner mörkret av mig, men det vill inte släppa riktigt. Det håller mig tillbaka. Oron, sorgen, vanmakten. Ovissheten, tvivlet. Känslan av att inte kunna göra något utan bara se på. Sakta sakta släpper de taget….

För varje steg jag tar framåt bleknar skuggorna, greppet som mörkret har om mig mjuknar och det går mot ljusare tider. Jag närmar mig… en röst hörs…JAG HAR VÄNTAT PÅ DIG…Tittar mig omkring men ser ingen. Några steg till framåt. Musiken är starkare nu, känslan av värme också . Därborta i skuggorna frös jag men nu… en värme sprider sig i kroppen. Jag tar några ytterligare steg emot ljuset. Kan skymta något där framme…

VÄLKOMMEN…DU ÄR VÄNTAD. KOM OCH SÄTT DIG HÄR HOS MIG, VID MINA FÖTTER…

Då ser jag… han sitter ju där på tronen… han reser sig upp och tar några steg emot mig och räcker ut sin hand. KOM, säger han. Jag går med bävande steg fram. Ljuset är bländande , musiken änglalik. Värmen och kärleken från honom omsluter mig på alla sidor. Plötsligt inser jag hur mycket fel och brister jag har. Alla misstag jag gjort…men det är som om han läste mina tankar och säger: DET GÖR INGET. DU DUGER, DU GJORDE SÅ GOTT DU KUNDE. LÄMNA ALLT TILL MIG….

Han tar min hand och leder mig fram till tronen. Där sätter han sig ner och jag faller ner invid hans fötter. Där blir jag sittandes. Hur länge?… jag vet  inte…men han kallar på mig och sakta förstår jag vad han vill… Jag ser in i de där ögonen och kryper upp i hans famn. Nu….nu har jag kommit hem

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s