Monthly Archives: januari 2014

Hälsa världen…

En kväll för lite mer än ett år sedan satt jag som vanligt i soffan och tittade på TV, ett program med sång och musik. Flera bra låtar och det var roligt att se…Ut på scen kommer en ljus kille , som jag kommer ihåg var duktig redan året dessförinnan och jag hoppades att han skulle va bra nu med…Musiken börjar. Bakom honom ses texten till sången på storbild och min blick fastnar på orden. Det är inte längre killen som sjunger…orden kommer från Jesus. Så här sa han:

”Jag var rädd i hela mitt liv att inte räcka till, men den dagen och kvällen var jag inte rädd. Väskan var packad, tärningen kastad, ingen återvändo fanns. Jag lämnade allt. Hela världen väntade just på mig, men saker och ting kommer aldrig bli detsamma efter det…

Hälsa världen att jag är här för att förändra den, hälsa världen att jag är här för att visa den att jag bryr mig och är sann. Hälsa världen det.

Det finns en plats i himlen för var och en, och jag hör hemma här. Jag sökte Gud och jag fann, och så här blev allt till slut. Men hela världen väntar just på mig, men saker blir ej mer detsamma igen när jag kommer igen.

Hälsa världen att jag är här för att förändra den, hälsa världen att jag är här för att visa den att jag bryr mig och är sann. Hälsa världen det.

Jag är på väg, ja jag är på väg, det är inte långt kvar nu, ja hälsa världen att jag kommer tillbaka, jag är på väg, det dröjer inte, bara hälsa världen att jag är snart på väg. Ja hälsa världen att jag är här för att förändra den, hälsa världen att jag är här för att visa den att jag bryr mig och är sann. HÄLSA VÄRLDEN DET!”

Låten tar slut och jag sitter där och undrar…hörde jag rätt? Undrar hur många ögon och öron som var blinda och döva för det meddelandet? Men Gud han använder det som finns…till och med stenar och djur för fram Guds meddelande om inte det finns andra medel… så varför inte en kille i melodifestivalen som troligtvis inte vet om att han är använd av Gud? 

 

Annonser

Herden

Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.” Jes 40:11

 

Han , Jesus /Gud är en herde för sina barn, barnen det är vi, små eller stora det spelar ingen roll , vi är alla får i hans hjord. Han leder oss ut på gröna ängar. Han beskyddar de små lammen från faror genom att ta dem i sin famn, han bär dem när de inte längre orkar. En herde ser till att hjorden har det den behöver, mat vatten och vila. Herren är vår herde.

Men som herde vet han också att genom att vara still så blir hjorden ett lättare byte för rovdjur, därför står det att han för moderfåren sakta fram. Vandringen stannar inte , den går hela tiden framåt, likaså blir det med oss om vi låter honom vara herden. Han för oss framåt. Inte stressat och snabbt men i sakta mak, i lagom takt så att vi inte tröttas ut. Om vi låter vandringen stanna av kan det få ödesdigra konsekvenser därför vet herden att det är viktigt att föra hjorden framåt hela tiden. Maten kan ta slut, vattnet kan bli förorenat och rovdjuren hitta flocken….

Tänk att vi får lov att ha en herde som tänker på oss och vårt bästa. Han vill att vi ska ha det grönaste gräset, det friskaste vattnet och han ser till att inga rovdjur kommer nära. Han vill att vi hela tiden rör på oss mot målet…allt i lagom takt…så att vi hinner smälta maten dricka oss otörstiga men framför allt att vi kommer ett steg närmare målet, dit vi är på väg.

Herren är min herde, mig skall inget fattas….

Rösten i öknen

3 En röst ropar i öknen: ”Bered väg för HERREN, 
bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. 
4 Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. 
Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. 

Jesaja 40:3-4

1 Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judeens öken 2 och sade: ”Omvänd er, ty himmelriket är nära.” 3 Om honom heter det hos profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom!* Matteus 3:1-3

Två verser, en från GT och en från NT men båda två hänvisar till samma sak. Båda talar om omvändelse och om Johannes döparen som vi ju känner som den som kom före  Jesus. Om vi ska se vad det egentligen står i verserna från GT så börjar vi från början. 

Symbolspråket här talar om en person som inte känner Gud, en hedning. Själen hos en sådan person är en öken, en ödemark. En karg och torr plats som saknar liv. Höjderna betyder den köttsliga stoltheten en syndare har , dalarna betyder deras känsla av hopplöshet och köttsliga självömkan. När vi tar emot Jesus som vår frälsare jämnas detta ut. Berg och dalar jämnas och marken vi går på blir slät mark. Hopplöshet och självömkan försvinner och uppblåst stolthet blir som bortblåst för vi vet att vi inte har något i oss själva att vara stolta över, ty det är bara genom nåd vi har fått ta emot frälsningen. Herren kommer med liv till det som var torrt och kargt, han kommer med vatten och släcker vår törst. Han kan få en öken att blomma:

”1 Öknen och ödemarken skall glädja sig, 
hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja. 
2 Den skall blomstra skönt och fröjda sig, 
ja, fröjda sig och jubla.” (Jes 35:1-2)

I verserna finns en uppmaning att bana väg. Vi behöver bana väg för Herren i våra liv, låta honom få chansen att komma in och jämna ut våra ojämnheter, ge oss liv, få oss att blomstra.Vi behöver röja bort det som hindrar Gud från att verka i oss. Vad dina hinder är det vet endast du , men uppmaningen står fast, och det är bråttom, …”himmelriket är nära”…

Om du hör rösten i öknen som ropar förhärda inte ditt hjärta utan stanna upp och lyssna på vad den har att säga till dig.

Snövit och dvärgarna

Kommer ni ihåg sagan Snövit och de sju dvärgarna? Trodde väl det… dvärgar är personer som på något sätt har stannat i växten, de har inte nått sin normala storlek. I sin utveckling stannade de av och slutade växa. Inget ont om dvärgar, eller småvuxna som de kallar sig i verkliga livet jag skulle bara vilja använda mig av den bilden för att illustrera en tanke .

2 Petr 3:18

Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen.

Gud vill inte ha dvärgar i sin tjänst ( 3 Mos 21:18-20)…och nu pratar jag inte om dvärgar fysiskt sett utan andligt. Gud vill att vi ska växa både i nåd mot våra medmänniskor och kunskap om honom och andliga ting. Se bara Sackeus…han var en mycket kortväxt person, men Gud använde honom ändå. Det jag försöker visa på här handlar alltså inte om längd utan andlig uppväxt. 

När vi kommer till tro är vi andliga spädbarn men Gud vill inte att vi ska fortsätta att vara det för evigt, Han vill att vi ska utvecklas och växa upp till mogna kristna. Men många , ja kanske majoriteten av de kristna idag är just andliga spädbarn och lider av syndromet ”egoitis gigantus”(på svenska de tror att de är oumbärliga och att Gud inte kan uträtta något utan dem) och har stannat i växten- Det är alltså inget normalt. Gud har större planer för kristenheten. 

I och med att man växer upp från spädbarnsstadiet till att bli en mogen kristen utvecklas alltså andens frukter i våra liv( Gal 5:22-23), och gör det inte det då har något fel inträffat i utvecklingen.Jag kan alltså inte vara egoistisk, snarstucken eller full av kiv och avund.  Det är normalt att en nyfrälst är ett spädbarn, men är det normalt att en ”vuxen” är det?

Överallt ser man dock i våra församlingar att just detta  finns. Hur kommer det sig? Vad beror det på? Varför stannar utvecklingen av?En stor orsak till detta tror jag beror på att det i dagens församlingar inte finns tillräckligt med undervisning i grunderna. Det finns ingen eller väldigt lite lärjungaträning eller undervisning i Guds ord. 

Idag frågar jag mig, och kanske du gör det också, är jag en andlig dvärg?  Och eftersom jag vet att det inte är Guds vilja att jag ska vara det, vänder jag mig till Herren och ber att han ska hjälpa mig att växa och att andens frukter i mig ska få mogna. Att han ska hjälpa mig att själv söka näring så att jag kan växa om inte maten serveras där jag brukar samlas till gudstjänst.

Den förste

Jesaja 41:4b

”Jag, Herren som är den förste , och intill den siste är den samme.”

Herren är den förste. Han fanns redan innan jorden blev till, det var genom hans ord som allting skapades. Han sa ”varde ljus” och mörkret försvann. Han andades liv i människans mun och näsa och hon började leva. Genom honom lever vi idag, men ÄR han den förste i våra liv? Sätter vi Herren först eller finns det andra saker som vi kan låta gå före? Hur lätt är det inte att andra saker får första platsen i våra liv, på grund av omständigheter runt omkring oss, eller intressen som tar överhanden, och nyhetens behag av saker vi precis prövat som tjusar oss och drar fokus från Herren.

Även om vårt fokus ändrar sig och glider från Herren då och då så lovar han en sak och det är att han alltid är densamme. Vilket ger oss en trygghet att veta att den dagen vi lyckas att återigen fokusera och sätta Herren först så är han där för oss precis som innan. Han ändras inte, han förblir alltid den samme. Saker han lovade i sitt ord för flera tusen år sedan gäller för dig och mig idag också. Hans löften står fasta. Han är Herren, nu och för alltid, intill den sista dagen. Det är upp till dig och mig att behålla vårt fokus och sätta skaparen av himmel och jord först i våra liv.

Tillbedjan eller inte

Vad är tillbedjan för dig? Är det att gå på möte och lyssna på predikan, att sjunga lovsång, att sträcka upp dina armar och säga halleluja? Att tillbe är så mycket mer än de veckovisa aktiviteter vi har i våra församlingar. Man kan medverka på alla dessa saker utan att för den skull tillbe Gud.

När vi pratar om vi gillade ett möte eller inte om huruvida det var bra i söndags eller inte brukar tillbedjan komma upp som samtalsämne. Men vi kan gå på möte utan att tillbe, sjunga sånger utan att tillbe, ja till och med sträcka våra händer mot Gud utan att tillbe. Frågan vi borde ställa oss efter varje möte , är om det vi erbjöd Gud var till hans belåtenhet, om han tyckte om det.

Vaddå? är det meningen att vi ska ge nåt? Ja , all tillbedjan kostar. Det kostar att vi är villiga att ge det bästa vi har till Herren . Det kan kosta av din tid, din uppmärksamhet, din kärlek, etc.. Men all tillbedjan börjar med en uppenbarelse. Uppenbarelse från Gud, och har inget att göra med om du känner för det eller inte,vad du tycker om eller inte, inte heller om du har tid eller inte. 

För att du ska kunna tillbe, behövs  förberedelse. Förberedelse av ditt hjärta, kanske behöver du stänga dörren om dig , eller i alla fall mental förberedelse för det som ska komma så att sättet vi tillber på inte bara blir ett sätt utan verkligen blir tillbedjan. Bön är här ett mycket bra sätt att förbereda sig på.

Avskildhet är en annan viktig faktor i tillbedjan. Vi behöver, för att inte bli distraherade, avskilja oss från det som kan få vår fokus att gå från Jesus till något annat. Mobiler, vardagliga ting, man och barn kanske pockar på uppmärksamhet, tankar på jobbet eller på ekonomin kanske hindrar dig från att komma inför Herrens tron. Utmaningen ligger i att behålla och bevara fokus på Herren .

Att överlåta sig är sen nästa steg. Det kostar som sagt att tillbe och det behövs att vi överlåter det bästa av våra tillgångar till Herren. Många gånger ger vi bara det som vi har i handen och bryr oss inte om att ta fram det bästa till exempel vi sjunger med i sången men utan att tänka på vad vi sjunger och utan att hjärtat finns med eller vi böjer våra huvuden i bön men orden som kommer ur vår mun är bara ett rabblande av gamla invanda fraser och saknar innebörd för oss. Det är inte så lätt alla gånger att tillbe och därav används frasen lovets offer.

När man har kommit så här långt är det inte så svårt att få tillbedjan att innehålla den sista delen, nämligen proklamation av Guds storhet och proklamering av vem han är och vad han har gjort i ditt liv. Att proklamera och komma ihåg allt vad Gud har gjort för dig producerar en tacksamhet i ditt inre som blir som pricken över iet på tillbedjan. Att tacka och lova Herren för vad han gjort och vad han kommer att göra i ditt liv är att sätta honom på tronen i ditt liv.

En som verkligen tillbad var Abraham. En man, nästan hundra år, som fick en son av Gud i hög ålder. Han får en uppenbarelse av Gud att han ska offra sin son som ett brännoffer. Säkerligen är hans son Isak det bästa som Abraham har. Och säkerligen är det med tungt hjärta som han gör förberedelserna för resan,(fixar ved, packar åsnan och börjar resan mot platsen där det ska ske). Han säger till sina tjänare att stanna och vänta på dem ( han avskiljer sig från det som kan få honom att byta fokus, de skulle med all säkerhet försöka hindra honom att utföra det han är på väg att göra). Han tar med sig sin son och veden och går och reser ett altare. Han kommer så långt som att överlåta sin älskade son, där han ligger på altaret men just i det ögonblicket han ska till att offra blir Gud det som Abraham proklamerade ut när Isak frågade var offret var…Han blir Jehova-Jireh, den som förser. Abraham hör Herrens röst och stoppar kniven från att döda sin son och får syn på väduren. Känslan av tacksamhet inom Abraham visste säkert inga gränser.  Abraham tillbad.( 1 Mos 22)

Ord från chefen till dagens församlingar

1 Vid den tiden sände Merodak-Baladan, Baladans son, kungen i Babel, brev och en gåva till Hiskia, ty han hade fått höra att han hade varit sjuk och blivit frisk igen. 2 Och Hiskia gladde sig över dem och visade sändebuden sin skattkammare, sitt silver och guld, sina kryddor, sin dyrbara olja och hela sitt vapenförråd och allt som fanns i hans förrådshus. Det fanns ingenting i Hiskias hus eller övrigt i hans ägo som han inte visade dem. 
3 Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia och sade till honom: ”Vad har dessa män sagt, och varifrån har de kommit till dig?” Hiskia svarade: ”De har kommit till mig från ett avlägset land, från Babel.” 4 Jesaja frågade: ”Vad har de sett i ditt hus?” Hiskia svarade: ”De har sett allt som finns i mitt hus. Det finns ingenting i mina förrådshus som jag inte har låtit dem se.” 5 Då sade Jesaja till Hiskia: ”Hör HERREN Sebaots ord: 6 Se, dagar skall komma, då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har samlat ända till denna dag skall föras bort till Babel. Ingenting skall bli kvar, säger HERREN. 7 Och några av de söner som skall utgå från dig och som du kommer att föda skall man ta, och de skall bli hovmän i den babyloniske kungens palats.” 
8 Hiskia sade till Jesaja: ”Gott är det HERRENS ord du har talat.” Och han tänkte: ”Fred och trygghet skall ju råda i min tid.” (Jes 39:1-8)

Hiskia hade precis varit sjuk och fått 15 år till att leva av av Herren, då kungen i Babel kommer på besök. Hiskia visar honom runt och visar alla de skatter Gud hade gett honom, men han ger inte äran åt Gud som sig bör utan egoistiskt visar han upp ”sin” skatt. Allt vad han äger och har tillhör honom och han är stolt över det.   Han är glad att få 15 år till att leva men tänker inte på framtiden. Han har söner, men tänker inte på dem. Han förbereder dem inte för att en dag bli kung, låter dem inte undervisas. Han vet att han bara har 15 år till att leva men förebygger inte framtiden, utan tänker bara i nuet.

Jesaja kommer med Herrens ord till Hiskia och han tar emot det, men egentligen… gör han verkligen det? I sitt hjärta? Förstår han verkligen vad Jesaja säger till honom?Eller är han så egoistisk och utan framtidsvision att han inte bryr sig om någon annan än sig själv?

Till dagens församlingar: Varifrån kommer dina rikedomar? Vem har gett dig det kapital av människor och ekonomiska medel som du har att förvalta? Genom vems hand har kyrkan fyllts med människor  och hur förbereder du dem för framtiden? Visar du stolt upp det du har när andra kommer på besök? Undervisar du dem att kunna stå på egna ben den dagen du inte längre finns? Finns det någon som kan axla ansvaret när dina dagar är över? Eller kretsar allt kring dig? Är du navet som drar runt hjulet? Lägger du grunden för personerna i din församling så att de kan växa sig starka i sin tro? Var är lärjungaträningen och var är bibelundervisningen? Eller kommer de som Juda att den dag du inte finns , spridas för vinden eller tillfångatas av Babel? Och ”dina” rikedomar, låter du dem gå till tillfälliga nöjen eller investerar du dem i framtiden? Kommer Babel att få slå klorna i dem eller inser du att det var jag som gav dig allt och att det du anser är ditt egentligen tillhör mig? När profeten kommer och talar, lyssnar du och tar till ditt hjärta eller går ordet obemärkt in genom ena örat och ut genom andra, kanske till och med bara låtsas du höra? Att lyssna kan ju göra ont. Kanske är det så att du bara ser till ditt eget skinn, vad som händer sen är inte din sak att bry dig om, så länge allt är bra just nu…