Kategoriarkiv: Kanske var det så det var?

Getsemane

Idag går mina tankar till dig, du som för ca 2000 år sedan satt en kväll i Getsemane och bad. Med dig hade du dina lärjungar, men du behövde vara ensam. Ångesten rev i dig… visste vad som väntade…åh om du ändå kunde slippa.

Du sa till dina vänner, ”vänta här …och be för mig, …jag går hit bort en stund och talar med min far, jag behöver vara ensam”. Så gick du iväg…

Satte dig på en sten i trädgården, det enda ljus som fanns var månens bleka sken och du började be… ropa ut din ångest. ”Far… måste jag? Kan jag inte slippa?” Du fick svaret från din fader, men inte svaret du bad om, och du böjde dig under hans vilja, av kärlek till din far och av kärlek till mänskligheten.

Dina lärjungar anade inte din ångest, visste inte dina kval. Sent som det var om kvällen slöt sig deras ögon och de drömde sig bort… men de väcktes ur sin sömn när du kom tillbaks med rödgråtna ögon och en uppsyn full av pina.

Du gick därifrån, du gick mot din död, din död på ett kors…

Filipperbrevet 2:8

”När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Annonser

Hem

Jag står här. Mörka skuggor rör sig runt omkring mig, de känns så påträngande. Kylan sprider sig och kryper in inunder mitt skinn. Jag lyfter blicken mot horisonten, härifrån skuggan där jag står ser jag ett ljus där borta vid horisonten och jag börjar gå.

Musik…ljuva toner.. svagt, långt borta. Försöker lämna skuggorna bakom mig men de hänger envist kvar. Jag kommer att tänka på psaltarpsalmens ord och jag säger de tyst för mig själv :

”Du ska inte behöva frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten som ödelägger vid middagens ljus. Om än tusen faller vid din sida, ja tiotusen vid din högra sida, så skall det dock inte drabba dig.”

Ja, jag går för att möta dig… jag kan känna att du finns i närheten. Ljuset leder till dig. Följ ljuset, ett steg, två steg, ett steg till… sakta rinner mörkret av mig, men det vill inte släppa riktigt. Det håller mig tillbaka. Oron, sorgen, vanmakten. Ovissheten, tvivlet. Känslan av att inte kunna göra något utan bara se på. Sakta sakta släpper de taget….

För varje steg jag tar framåt bleknar skuggorna, greppet som mörkret har om mig mjuknar och det går mot ljusare tider. Jag närmar mig… en röst hörs…JAG HAR VÄNTAT PÅ DIG…Tittar mig omkring men ser ingen. Några steg till framåt. Musiken är starkare nu, känslan av värme också . Därborta i skuggorna frös jag men nu… en värme sprider sig i kroppen. Jag tar några ytterligare steg emot ljuset. Kan skymta något där framme…

VÄLKOMMEN…DU ÄR VÄNTAD. KOM OCH SÄTT DIG HÄR HOS MIG, VID MINA FÖTTER…

Då ser jag… han sitter ju där på tronen… han reser sig upp och tar några steg emot mig och räcker ut sin hand. KOM, säger han. Jag går med bävande steg fram. Ljuset är bländande , musiken änglalik. Värmen och kärleken från honom omsluter mig på alla sidor. Plötsligt inser jag hur mycket fel och brister jag har. Alla misstag jag gjort…men det är som om han läste mina tankar och säger: DET GÖR INGET. DU DUGER, DU GJORDE SÅ GOTT DU KUNDE. LÄMNA ALLT TILL MIG….

Han tar min hand och leder mig fram till tronen. Där sätter han sig ner och jag faller ner invid hans fötter. Där blir jag sittandes. Hur länge?… jag vet  inte…men han kallar på mig och sakta förstår jag vad han vill… Jag ser in i de där ögonen och kryper upp i hans famn. Nu….nu har jag kommit hem

Jag blickar upp

Stämningen är tryckt, tårarna bränner innanför ögonlocken några kvinnor står i en grupp vid sidan och gråter. Då och då lyfter nån av dem blicken och tittar där bortåt.

Nyfiken följer jag deras blickar… Vad ser de? Jag ser ett kors. Grovhugget. Rustikt. Stort och tungt. Däruppe på höjden står det. Jag blickar upp mot korset….

Där möts våra ögon. Han ser på mig. Jag ser på honom. Sargad, sårad, slagen. Mina ögon fylls av tårar och min syn den grumlas och när jag ser på honom genom ett skimmer av väta  för att mina ögon har fyllts till brädden med varma salta tårar ser jag att han ser på mig och hans mun formar ord. ”För din skull, jag gör det för din skull”.

Jag ser sorgen, jag ser hur mycket han älskar, ser medlidandet i hans ögon. Dessa ögon som säger till mig utan ord: ”Se.. så älskade Gud världen. Se… Guds offerlamm. Se… Guds son”.

Tid att kasta ut

Alternativ läsning till Upp 14:14

Och jag såg, ja mina ögon öppnades och se: där var ett moln, vitt som bomull och på molnet satt en som liknade en människoson.  På hans huvud fanns en gyllene krans och i hans hand nåt som liknade ett fiskespö.
En annan ängel kom ut från helgedomen och ropade ut med hög röst till han som liknade en människoson: ”Ta ditt fiskespö eller nät och kasta ut, för livets ocean är full av fångst som är redo att bärgas. Var och en som kastar ut sina nät eller metrevar kommer att få en stor fångst”. Han som satt på molnet tittade ut över livets ocean och såg fångsten som väntade på att bärgas och han kastade ut sin fiskeutrustning och började att håva in fångsten. Han fiskade och fiskade och fångsten verkade aldrig ta slut….

Det är dags att kasta ut. Har du din metrev klar? Har du agnat med Guds ord? Det nappar bra .

En åsnas betraktelser

Hon är tung….phuu, det här va jobbigt, tur att vi snart verkar vara framme. Nu ska bara herrn fixa tak över huvudet. Undrar varför hon ojar sig så….? Det borde väl vara jag som ska stöna så tung som hon är och så länge som hon har suttit på min rygg. Det känns nästan som den ska gå av, men vad gör man inte för sina ägare? Herrn kommer tillbaka och skakar på huvudet,… ” det är fullt överallt”…” det enda de kan erbjuda var en plats i stallet tillsammans med djuren”. Åhh nej… inte ens när jag sover får jag vara ifred… men men, det får väl gå för den här gången, bara jag får lite hö att äta.

Inne i stallet fanns det gott om hö och det luktade ljuvligt. Herrn hjälpte henne ner från min rygg… åhh vilken lättnad. Ner i höet och det var nog i grevens tid för nu början hon stöna och stånka än mer… stackar´n. Jag får nog ge henne lite uppmuntran…. tänkte han och stack mulen närmare hennes hals. Hmm hon verkar ha ont? Herrn, han är visst nervös… han går fram och tillbaka och munnen går i ett på honom, ibland sätter han sig ner vid henne och håller hennes hand och torkar pannan på henne med sin mantel. Jag har nog aldrig sett en människa som är så vit….

Plötsligt hörs det…ett genomträngade skrik…och rummet fylls av en annan varelses närvaro. Ett litet rött skrynkligt knyte gapar och skriker för full hals. Hon, ser lycklig ut, men trött och tar det lilla knytet och lindar det i en trasa. sakta går jag närmare för att ta mig en titt. Sticker fram mulen försiktigt och luktar… åh…det luktar gudomligt… så liten, så perfekt. Det var därför hon skulle rida på min rygg… nu förstår jag. Tänk jag har faktiskt burit det här lilla knytet!

Ett stilla lugn sänker sig över stallet…finns bara ett ord…Frid! Fridsfursten har kommit. Små ynkliga gnäll hörs då och då, men i övrigt står vi alla i förundran och betraktar denna lilla varelse. Ja… jag vet att jag bara är en åsna , men i natt har jag fått vara med om ett under, nåt stort, nåt som kommer att förändra hela världen.

Tvivlaren

Han klev in i rummet. Småpratet tystnade och alla blickar vände sig mot Honom. Det var så tyst att man kunde höra en knappnål falla. De första som fann sig var Johannes och Petrus. De skyndade fram, rörde vid honom, talade i munnen på varandra , tusentals frågor. När? Var? Hur? Varför?

Lugnt och stilla förklarade han och svarade på deras frågor , tålmodigt och omsorgsfullt.Glädjen visste inga gränser.

Ett par dagar senare var de återigen samlade och på nytt steg Han in i rummet. Tomas som inte hade varit med vi det första tillfället stod kvar i bakgrunden. Tvivlade… Tvekade, var det verkligen Han? Alla andra verkade så säkra på att det var Han. Alla vill vara så nära som möjligt, men Tomas höll sig för sig själv och grubblade. Plötsligt hör han hur Han ropar på honom: Tomas kom hit. Kom och känn på hålen i mina händer. Kom och stick handen i min sida, kom.

Tomas tittade upp och såg in i dessa ögon. De ögon han så väl kände. Han gick fram till de utsträckta händerna där spikhålen syntes så väl. Han sträckte fram handen och rörde vid hålet.

Jaa… det var Han.., hur kunde han någonsin ha tvivlat…

Ängeln i rummet

Plötsligt stod han där… Majestätisk, enorm, skimrande vit, på ryggen hade han två stora långa vingar som gick ända ner till golvet. Man kunde känna vinddraget från vingarnas sakta rörelser, och en svag susning hördes genom den stilla tystnaden.

Jag satt där i sängen som förstenad, livrädd… vad ville han mig? jag kunde inte ta mina ögon ifrån honom. Hans skönhet var så bländande.Med skräckblandad förtjusning tittade jag på honom. Han såg på mig och sa: ”Var inte rädd!  jag kommer med ett budskap till dig, ja till hela världens folk. En stor glädje! En frälsare har fötts åt er idag i Davids stad.Han har kommit för att rädda världen, han har kommit för att rädda dig. Han är Messias, Herren. Alla som tar emot honom tar emot det eviga livet. Är du redo att bli räddad?”

När ängeln hade sagt dessa ord hördes ett korus av röster som prisade och lovade Gud . ”Ära vare Gud i höjden och fred på jorden åt alla dem han har utvalt” Kören ekade i mitt huvud… så mäktig lät den.Fick en sådan stark lust att sjunga med i den och jag började att nynna…tills jag insåg att jag satt i sängen och sjöng för full hals.

Vände mig om och tittade i rummet. Allt var som vanligt, ängeln som förut stod mitt på golvet var nu borta… vart hade han tagit vägen? När gick han och hur? Var det bara en dröm? Orden han sa ekade ännu i mitt huvud och den maffiga änglakörens underbara melodi och lovsång ringde fortfarande i mina öron. Nä… det var ingen dröm… det var ett budskap till mig …och dig. Är du redo att bli räddad?