Kategoriarkiv: Kanske var det så det var?

Skrattar du?

”There were laughter on the lips of his accusers, the day they crownd him”

Han fördes ut i residenset av några ur vaktstyrkan. När Han kom ut dit sammankallade de hela vaktstyrkan för att de alla skulle kunna vara med  om  det lustiga som nu skulle till att inträffa. De tog en röd mantel, hängde den över Hans sönderpiskade blodiga axlar. Bara beröringen av tyget mot Hans hud fick smärtan att synas i Hans ögon, men inte ett ljud kom över Hans läppar. De tog några törnekvistar och vred ihop till en krans.

Han låg där på knä på marken med manteln över axlarna. Då tar de törnekronan och trycker ner den på Hans redan blodiga huvud, det är inte långt ifrån att Han svimmar av smärtan. De , vakterna , hela vaktstyrkan står där runt omkring honom och hånar och spottar på Honom, slår Honom med käppar och petar i Hans sår. De skrattar och hånar Honom, ropar ”Leve judarnas konung”, medan de ”kröner” Honom och utropar Honom till kung. De till och med böjer knä inför Honom…

De binder en bindel för ögonen på Honom och säger, medan slagen träffar Honom: ”Du som säger dig vara profet, säg nu vem det var som slog dig”. Han är tyst. Hade Han kunnat titta på dem,skulle man ha sett Hans ögon fulla med sorg och smärta i blicken. Skratten från vaktstyrkan ekar mellan väggarna på innergården.

 Hör du skrattet? Kanske skrattar du med? Eller kanske inte? Kanske rinner tårarna nerför dina kinder? Och du önskar att du kunde tagit Hans plats. Men vet du vad, det var Han som tog din plats…..

( Episoden finns att läsa om i alla fyra evangelierna)

Det var en gång ett bröllop

Det var en gång ett bröllop. Ett storslaget bröllop som varade i dagarna tre , minst. Alla var där, alla var bjudna och ville vara med och dela på glädjen de tu älskande hade. Med på bröllopet fanns också en man, en helt vanlig man, fast ändå inte. Där, just när alla hade det som trevligast, ja just då, tog vinet slut. Vilken skam! Hemska tanke, ett bröllop skulle vara överdådigt och det som absolut inte fick fattas var mat och vin, det var ett dåligt omen… Det var just då, mitt i kaoset och olyckan allt började….

Hans mor kommer fram till honom och viskar till honom: ”vinet är slut, kan du göra något?”  Han avvisar henne med orden:”min stund är ännu inte kommen” , men Hans mor hade tro och sa till tjänarna , ”gör vad Han säger till er att göra”. Vinfaten var nu helt slut och Han sa ”fyll faten med vatten och ös upp till övertjänaren”. De gjorde som Han sagt.

Faten var nu inte längre fyllda med vatten utan det godaste vinet , ur kaos och ingenting, flödade välsignelse i form av vatten som blev till vin. Detta är början på något nytt, en ny tid, Hans tid. Han kan ta dig ur kaos och ingenting , fylla dig med det levande vattnet och frambringa välsignelse och vin , det nya vinet. Låt Honom bara få tillgång till de tomma faten. Kanske har du någon i din närhet som gör som Hans moder, ber om Hans hjälp för din skull?  Känner du dig som ett tomt vinfat? Låt Honom få fylla på nytt vin i dina tunnor.

Vem Han är? Hans namn är: väldig Gud, fridsfurste, evig Fader, mästare, underbar i råd, Han är Messias, Jesus, Guds son, människa och Gud,  Han är Emanuel , Gud med oss.

Hör du bjällerklang?

Hör du bjällrorna? De klingar så vackert. Ju längre bort de kommer desto tystare. Men om du lyssnar riktigt noga kan du höra dem.

Vilka bjällror? Jo jag pratar om dem bjällror som översteprästen hade runt fötterna när han en gång om året gick in i det allra heligaste. Ingen annan än översteprästen fick lov att komma in i det allra heligaste och han fick inte ens lov att komma dit hur ofta som helst , nej bara en enda gång om året. Innan han ens tänkte tanken att det var dags att gå in dit var han tvungen att rena sig och genomgå reningsritualer och helga sig. Gjorde han inte det på rätt sätt , ja då kom han inte ut igen levande, därav bjällrorna. Gud är helig och kan inte ha synd i sin närhet, därför var det så viktigt att översteprästen renade sig innan han gick in.

Bjällrorna var till för att de präster som stod utanför skulle kunna höra om han fortfarande levde och inte hade dött. Så länge bjällrorna ljöd, visste de att han levde, men om bjällrorna slutade låta, då visste de att han var död. Men om han var död, hur skulle de då få ut honom? Jo han hade innan han gick in bundit ett rep omkring sig för att de andra skulle kunna dra ut honom om han dog, de fick ju inte lov att gå in i det allra heligaste för då skulle de också dö. Bjällrorna hördes ut genom förlåten, ett stort draperi, som skiljde det heliga från det allra heligaste.

Men…detta är det som gällde på gamla testesamentets tid. Då hade inte alla fritt tillträde till det allra heligaste utan bara översteprästen, idag gäller andra förutsättningar. Genom att vår överstepräst Jesus offrade sitt liv på korset, har vi alla nu fritt tillträde till det allra heligaste och inte bara en gång om året utan närhelst vi vill och önskar.

Han var ren, han offrade det enda offer vi behöver offra och i samma ögonblick han drog sitt sista andetag på korset, brast förlåten i templet och vägen öppnades upp för oss. Inga mer bjällror, inget mer rep omkring oss, nej nu är det fritt tillträde till det allra heligaste. Och jag bjuder in dig idag att om du inte har varit där, gör ett besök, det kommer att bli ett smultonställe i ditt liv, jag lovar. Ett ställe att komma tillbaka till gång på gång.Välkommen!

Då förändrades allt

 Den där morgonen, en söndag, solen hade precis gått upp. Från det här ögonblicket skulle ingenting mer bli sig likt. I detta ögonblick som vi nu ska få vara med om förändrades allt. Fortfarande var det skumt ute när Maria gick in på gravplatsen. Hon hade gått dit för att lägga örter och väldoftande balsam på den dödes kropp. När hon kom närmare graven fick hon se att den stora stenen som skulle ligga framför gravöppningen var bortrullad. Full av förskräckelse sprang hon tillbaka och sa till Simon Petrus: ”De har flyttat bort Herren ur graven och vi vet inte var de har lagt honom”

Simon Petrus samlade några av de andra och sprang med Maria till graven  för att själv se. När de kom fram fick de se att det var sant. De tittade in i graven….

Den var tom! Bara bindlarna som varit lindade kring kroppen var kvar i en hög. Världen rasade samman. VAR FANNS DERAS HERRE? De var utom sig. Simon Petrus och de andra gick tillbaka, men Maria kunde inte gå därifrån. Hon stod där och grät. Hon grät så att hela hon skakade. Kinderna blev alldeles randiga. Han var borta! Hennes mästare var borta!

Det hon och de andra inte förstod just då var att från det ögonblicket förändrades allt. Förutsättningarna för mänskligheten suddades ut och skrevs om. Hennes mästare hade gjort det omöjliga, ….han övervann döden och friköpte varje människas liv. Från det ögonblicket gick vi från att vara evigt dömda till att bli friköpta .

När Maria står där och gråter får hon se två vita gestalter, två änglar. De frågar henne varför hon gråter. De vet vad som hänt. De vet att allt har förändrats och så står Han plötsligt där…och hon märker det inte ens. Han frågar också varför hon gråter. Hon lyfter blicken när Han kallar henne vid namn och inser att det är HAN! Hon inser att allt har förändrats. Miraklet har skett. Undret är ett faktum! Han lever! Det som förut var, är inte mer.

DET HAR FÖRÄNDRATS!

Och se, där dog han…

Och se, där dog han
Klockan är tidig gryningstimma, ännu har inte solen gått upp. Jag vaknar upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Reser mig raskt upp utan att tänka två gånger , så har jag lärt mig i armén. Jo, jag är soldat. Soldat i den romerska armén i Jerusalem. Idag ska jag tjänstgöra hela dagen. Idag är ju inte vilken dag som helst, det är idag som han ska korsfästas. Ni vet han som kallar sig Judarnas konung, Messias, Jesus från Nasareth. Jag ska vara med. Men tänk om det är sant det de säger om honom? ….Men plikten framför allt.
Hela truppen samlad till tjänst. Jag får order att fläta en törnekrona att sätta på hans huvud medan mina soldatkamrater piskar och hånar honom. De delar upp hans kläder mellan sig och när han är helt sönderslagen drar de fram det stora träkorset och säger åt honom att bära det fram till Golgata. Han kan knappt stå på benen och han vacklar till av smärta när jag sätter kronan på honom. Han ser på mig…
Sakta börjar färden genom folkmassan fram till Golgata. Jag kan se att för varje steg han tar lider han och jag skulle vilja rusa fram och hjälpa honom att bära korset. Han vacklar och faller, soldatkamraterna reser honom upp , men efter bara ett par steg faller han igen. Jag ser mig om och ser en man stå vid sidan längst fram i folkmassan som kantar via dolorosa. Jag hugger tag i honom och befaller honom att hjälpa till att bära korset. Folkmassan ropar och hånar Jesus från Nasareth. Spottar på honom och knuffas.
Det tycks mig som en evighet innan vi kommer fram till Golgata och jag tänker sakta att om jag tyckte det var en evighet , vad tyckte då inte han? Han stönar och skriker ut sin smärta när mitt befäl drar spikarna genom hans händer och fötter. Jag vänder mig bort..
och när korset reses passar jag på att klia mig i öronen för att inte höra skriket.
Jag ställer mig på vakt. Där … ser jag några av hans lärjungar och en kvinna som heter Maria  och Jesu moder. De sitter tillsammans och ber. Det måste vara svårt för dem.
Mina soldatkamrater fortsätter att häckla honom. Får de aldrig nog? De försöker ge honom att dricka gammalt surt vin. Ropar till honom att hoppa ner från korset om han nu är den han säger sig vara , Guds son. Jag tittar upp på honom lite ur ögonvrån. Han ropar med sprucken trött röst” Far förlåt dem för de vet inte vad de gör”. De orden gör ett djupt intryck i mitt hjärta.
 Ser att han talar med de två andra som också korsfästes den dagen. Undrar lite vad de säger, men jag står för långt ifrån för att höra.
Det är hett, det har blivit sjätte timmen på dagen och plötsligt blir det mörkt. Folk blir rädda, jag måste få ordning på dem . De springer omkring som yra höns. Jag måste medge att det är lite skrämmande. Jag hör honom ropa ”Eloi , Eloi, lema sabachtani? Jag förstår inte, ropar han på profeten Elia eller? Hur länge ska mörkret vara?
Tre timmar senare hörs ett dån från himlen och han ropar högt ” Fader, i dina händer lämnar jag min ande” och gav upp andan. I samma stund brast förhänget i templet.
Jag blickar upp mot honom och inser i samma ögonblick att han måste ha varit Guds son , precis som han sa. Vad har vi gjort? Hjälp! Vi har dödat Guds son. Förlåt mig Gud!

Om jag bara….

Om jag bara…
Skriken och pratet från folket på gatan är högt och ljudligt. Folk skrattar och ropar, de trängs och knuffas. Jag försöker att göra mig så osynlig det bara går. Längst fram kan jag ana honom. Han går där i en klunga av sina närmaste. Folk försöker desperat komma inpå honom för att om så bara få se honom för en kort sekund.
Jag bestämmer mig. Jag borde egentligen inte men jag kan inte låta bli. Det finns nåt i honom som lockar och drar och kanske är det som de säger att han kan göra under. Vad har jag att förlora? Ingenting. Det kan inte bli värre än vad det är. Folk går redan långa omvägar när jag går fram och jag måste hela tiden förvarna alla om att gå undan. Min kraft den är slut, jag orkar inte mer. Om jag ändå kunde…
Med bestämda steg och med mina sista krafter banar jag mig väg genom folkmassan. Det är så mycket människor så att jag tack och lov blir osynlig i mängden. Sakta kommer jag närmare honom och jag kan nu se ryggtavlan på honom. Det finns liksom en atmosfär av frid över honom där han går även fast allt är kaos runtomkring. Med en sista kraftansträngning tränger jag mig förbi de sista männen som går bakom honom och jag sträcker ut min hand. I mitt huvud finns bara en tanke: om jag bara kunde få röra vid honom så kanske jag kunde bli frisk och få kraft. Om jag bara…
Där, jag nuddade vid något. Jag tror att det var tofsen på manteln. Åh att jag inte nådde ändra fram..Jag får försöke en gång till.
Han stannar plötsligt upp, ser sig omkring och frågar: -Vem rörde vid mig?
Hans vänner säger lite småleende: -Mästare, det är ju så många som rör vid dig. Folk knuffas och trängs.
– Ja men det här var annorlunda, jag kände hur det gick ut kraft ifrån mig. Den som rörde vid mig gjorde det med tro.
Helst av allt vill jag sjunka genom marken och försvinna. Vad har jag gjort? Nu kommer jag ju att bli upptäckt. Vad tänkte jag på? Ja, ja , jag får väl stå för vad jag har gjort och bli straffad därefter och säger därför: -Det var jag!
Alla vänder sig om och tittar. Men Han, han ser på mig med sina djupa ögon och säger till mig: -Din tro har hjälpt dig. Du är frisk.
Då känner jag det, det känns i hela kroppen. Kraft!
Jag vågade och vann. Vågar du?