Tag Archives: bön

Jehova-Nissi, stödet i striden

Vardagen består av många olika saker. Vissa roliga och trevliga, andra mindre trevliga och jobbiga. Till de jobbiga hör de där dagarna, veckorna, kanske till och med månaderna och åren som du är mitt i striden. När motståndarsidan gör allt för att ge dig kamp och få dig till att förlora fotfästet.

Striderna kan vara olika, men känslan du har att det är tungt och jobbigt och det känns som om du inte orkar mer, den är den samma vilken striden än är. I 2 Mos 17:8-16(här) läser vi om Mose och Josua. Israels barn var mitt i striden, Josua var den som gick i täten, medan Mose gick upp på höjden och tog med sig Guds stav och bad. Så länge Mose hade Guds stav lyft så vann Israels barn striden , men när Mose armar blev trötta och inte orkade hålla den upplyft då passade fienden på och fick framgång i striden. Aron , Moses bror och en annan man som hette Hur kom till undsättning och hjälpte till att hålla Mose armar uppe under hela dagen och när kvällen kom hade Israels barn vunnit striden.

Vad har nu detta med mina stridigheter eller motgångar att göra? Jo man behöver stöttning från sina syskon i Herren när man är i sådana situationer. Syskon som kan stå med dig i bön, och syskon som hjälper dem som ber att hålla ut i bönen så att segern kan komma till dig.

Guds stav är en bild på korsets trä. Att du tar med dig Jesus och Gud i striden och håller honom först och högt är en förutsättning för din seger. I din egen kraft kan du aldrig vinna .  Precis som härföraren går främst i striden med fanan högt, går du främst med Guds stav , ditt segerbanér , och visar att genom Herren har du rätt att utropa seger över dina svårigheter. När dina bröder och systrar dessutom står med dig i bön för striden du utkämpar kan du vara säker på seger om ni tillsammans orkar hålla ut.

Välj de som du har vid din sida med omsorg,… du vill inte att de ger upp eller vänder dig ryggen mitt i striden, eller kanske till och med går över till motståndaren.

Ornans tröskplats

Vi kan alla tänka oss ett veteax som vajar för vinden. En gång har det varit ett ensamt vetekorn som blev lagt i jorden för att gro. Det börjar spira och grönska och själva axet utvecklar sig och det ensamma lilla vetekornet har nu blivit många vetekorn. Varje litet vetekorn skyddas av agnar, för att inte kärnan , det värdefulla ska gås illa åt av väder och vind. När tiden är mogen måste dessa agnar skiljas från vetet för att man ska kunna få ut det värdefulla i vetekornet nämligen kärnan. Detta sker på tröskplatsen.

Tröskplatsen är en plats där vetekornet bankas och trampas och det skyddande skalet, agnarna skiljs åt från vetekornet. Tröskplatsen är en vändpunkt för vetet. Det förädlas , förvandlas från något orent till rent vete. Tröskandet innebär ett åtskiljande av agnarna från vetet. Det orena skiljs från den rena vetekärnan.

I Bibeln ( 1 Krön 21) kan vi läsa om David och hur han köpte Ornans  tröskplats. David hade syndat svårt mot Herren  och för att göra bättring inför Gud köpte han denne Ornans tröskplats för många siklar guld och silver och lät på denna plats upprätta ett altare till Gud. På samma plats byggdes senare Salomos tempel.

Vi är som vetekorn inför Gud. När vi har uppnått tillräcklig mognad kommer vi förr eller senare till tröskplatsen för att där bli renade . Vi kan aldrig komma ifrån tröskplatsen , vi kan aldrig gå runt den, vi måste gå igenom den. Att gå igenom tröskplatsen, det görs genom bön, i smärta, med vånda. Att gå igenom tröskplatsen gör ont, men ut på andra sidan kommer du förädlad och renad. Det som är av värde består medan det som räknas som intet särskiljs från dig. På tröskplatsen kan man bara bära fram sig själv som offer, helhjärtat och fullt ut. Halvvägs räcker inte.( David betalade fullt pris för Ornans tröskplats och även för hans djur som Ornan erbjöd sig att ge honom just för att hans offer inte skulle vara halvvägs.) Herren väljer tid och plats, Fadern tröskar och Sonen  hanterar kastskoveln som separerar och Anden är vinden som för bort det orena agnarna.

Vi kan gå igenom tröskplatser många gånger under våra liv. Syftet med dem är att få oss att stanna upp och lyssna på Guds ord om vändpunkt, rena oss och vända om. Lämna synd och orenheter bakom oss och ställa de obehagliga frågorna om våra liv som vi inte alltid vågar ställa – varför blåser det så snålt? Varför  går allt mig emot? Varför måste Gud få sin vilja igenom? Om inte vi finner svaren på dessa frågor i Gud och hans ordningar kan vi själva bli som agnarna som följer med Andens vind när den blåser . Då har vi inte den värdefulla kärnan och insikten om att Guds ord är sanningen, det som förankrar dig och som är värd långt mer än allt guld och silver vi äger och har.

På varje tröskplats står ett altare. David lät bygga ett altare på Ornans tröskplats för där offrade han för att behaga Gud. På altaret kan vi få offra. Något måste alltid lämnas kvar på tröskplatserna. När Andens vind blåser , blåser den bort det som inte ska vara kvar. Kvar blir det rena kornet av vete, det som går att använda till bröd. Bröd som i sin tur ger föda och liv. Ur varje tröskplats föds något nytt, som ger liv. Brödet mättar hunger och ger liv. Från ett ensamt vetekorn till ett livgivande bröd, det är vägen vi har att vandra, även om den ibland orsakar oss smärta, vånda och obehag. Men ingen bakar bröd med agnarna kvar på vetekornet, så om vi inte kommer till tröskplatsen vad är det då vi stoppar in i våra förrådshus, som vi kan baka bröd av?

David reste upp ett altare på tröskplatsen, senare började an att bygga templet just där. Det är ingen slump att det blev just där som Salomos tempel skulle resas upp. Varje tröskplats är en plats för bön, vad passar då bättre än att bygga upp ett bönens hus på den platsen?

En läxa att lära

7 Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. 8 För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. (
Matt 7:7-8)

Lovar Gud för mycket? Vi vet alla att det inte alltid blir som i den här versen, till och med Jesus vet det. Inte ens han som är Guds egen son fick det han bad om när han satt där i Getsemane kvällen innan han skulle offras. Vi har säker alla någon gång bett Gud om något men inte fått det vi velat. Har vi då helt missförstått det här bibelordet eller …?

Ordet ovan vill lära oss en läxa , som visar på hur djupt och komplext Guds ord verkligen är. Det som ser ut att vara en självklar tolkning kanske i själva verket har många bottnar och för att förstå det behöver vi lite gudomlig vishet som gör att vi kan se den fullkomliga tredimensionella bilden och inte bara den endimensionella.

Vi tar och läser det igen :” 7 Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. 8 För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.

I den första meningen händer något…Gud påminner dig om att du faktiskt får lov att be till honom. Att han tar sig tid att lyssna på dina bekymmer. Han slår inte dövörat till. Be, så ska du få…..kanske inte som du vill. För Gud vill också lära dig att bön inte är ett önsketänkande. Tänk på Jesu ord i Getsemane….Matt 26:39″ Han gick lite längre fram, föll ner på sitt ansikte och bad: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”
 Den sista meningen säger allt….inte som jag vill, utan som du vill. Guds vilja och vår vilja överensstämmer inte alltid, eller hur, men faktum är att han vet vad som är bäst för oss, och vad vi behöver.

Den tredje läxan vi ska lära av det här bibelordet är att bön är ett ansvar och en tillflykt.  Be och arbeta, arbeta och be, dessa två går hand i hand. Du kan inte stillasittande med armarna i kors förvänta dig att Gud gör hela grejen, det krävs något av dig…ansvar i bön, gör din del, var enträgen. Bön är inte bara bluff och trolleri eller magi, det innebär hårt arbete,  det kräver vilja , engagemang och kämpaglöd. Gud låter inte alltid oss få våra önskningar uppfyllda , men han uppfyller alltid sina löften, så om du håller din del i löftet så håller Gud sin, var så säker.

Första församlingens grundpelare

Apg 2:42

”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.”

Fyra viktiga grundpelare….på dessa bygger man upp den första församlingen. Undervisning, gemenskap, nattvard och bön.

Den första församlingen fungerade … de samlades dagligen, bad och hade gemenskap och fler människor kom till tro för varje dag. Är det inte det vi söker i dagens församlingar? Att folk gladeligen kommer till våra sammankomster och att vi varje dag ska få se nya medlemmar? Är då detta verkligheten idag? Knappast…Men var ska vi då börja att leta efter fel?

En fråga man kan ställa sig är ju om församlingen i dag är uppbyggd på de fyra grundpelarna? Kanske är det så att en eller flera delar fattas? Fungerar undervisningen, växer församlingen i andlig mognad eller står den still? Kommer folk till bönesamlingarna, fungerar bönegrupperna i hemmen, talar Gud till församlingen genom bön? Umgås människorna i församlingen på andra tider än under gudstjänster och andra samlingar, finns det gemenskap mellan församlingens medlemmar, finns det personer som står utanför den gemenskapen som finns, finns det människor i församlingen som behöver hjälp och får de hjälp av andra medlemmar i församlingen? Firar församlingen nattvard?Fyller nattvarden sin funktion ,( helande, förlåtande och renande,) eller är den bara ett spel för gallerierna? Kanske fungerar allt som det borde i församlingen men ändå fungerar inte helheten som det ska….

En annan fråga man kan ställa sig då är vad har de fyra grundpelarna gemensamt? Ett ord kommer till mina tankar när jag frågar mig detta och det är ödmjukhet. Utan ödmjukhet kan du inte ta emot undervisning,för du kan och vet redan allt. Du kan inte ge eller ta emot hjälp eller ha gemenskap,antingen tycker du att du inte behöver hjälp, eller så ser du ner på dem som vill ha hjälp och undrar varför de inte kan hjälpa sig själva, och vem vill ha gemenskap med en sådan person .Du vill inte ta emot nattvarden för varför skulle du det, du behöver den ju ändå inte för du klarar dig själv, och sist men inte minst…bönen från en som saknar ödmjukhet når aldrig längre upp än taket ovanför.

Luk 18:9

Farisén och tullindrivaren


9 För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra berättade Jesus också denna liknelse: 10 ”Två personer gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre tullindrivare. 11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren.  12 Jag fastar två gånger i veckan , jag ger tionde av allt jag får in .
13 Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig.
14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”


Kan det vara så att vi saknar ödmjukhet? Vi kanske tror att vi är självgående och klarar oss utan inblandning från den högste? Många frågor och svaret idag får bli att vi måste rannsaka oss själva, var och en i våra församlingar. Det finns inget universalsvar på detta. Bara genom att öppna oss för den helige ande och hans vägledning kan vi nå svaret, inte ens där klarar vi att hitta svaret själva. Tror vi det,  saknar vi ödmjukhet och är inte ett dugg bättre än farisén i texten ovanför.

Om jag fick välja…

worship heart

Idag hade jag privilegiet att få lov att leda lovsången i församlingen jag är med i. Tänk vilken förmån det är att få hjälpa resten av församlingen att komma fram till tronen och till vår frälsare och kung och få knäböja inför honom. Där kan vi tillsammans sätta oss ner vid hans fötter och tillbe, kanske röra vid tofsen på hans mantel…

Varje sång vi sjunger har en mening, ord som för oss närmare tronen. De är plockade med omsorg och under bön och orden är där för att hjälpa oss att fokusera på rätt saker. Vägen fram till tronen har flera stationer eller mellanlandningar. Från att samlas och fokusera på den högste till att sjunga om hans storhet och ära, fram till att överlåta oss själva i hans nåd, rening och accepterande av att vi är beroende av honom för att leva, och till slut är vi då där inför tronen. Vi kan se honom sitta där i högsätet, ljuset som omger honom är så starkt att det nästan förblindar. Och väl där börjar tillbedjan…

Tillbedjan kan pågå hur länge du vill, för när du väl är där glömmer du tid och rum och bara är i hans närhet…o denna ljuvliga närhet med mästaren.

Men för att komma dit behövs att vi inte bara har orden vi sjunger utan att det är vårt hjärta som uttalar dem. Att lovsjunga med munnen räcker inte. Hjärtat måste vara med och få vara den som styr. Så om jag fick välja….

Jag lovsjunger hellre en sång utan ord för att hjärtat inte finner de rätta orden att säga, än med en sång med ord men att mitt hjärta inte är med.

Offersymboler

I 3 Moseboken kan vi läsa om fem stora offer som Herren påbjuder att Israels folk ska utföra för att rena sig och för att tillbe honom. Alla dessa fem offer representerar Kristus som person och hans gärningar  som friköpare av oss.

I detta inlägg ska vi ta och titta lite närmare på några av sakerna man skulle offra och deras symbolvärde, det vill säga vad det betyder att offra just det. Kanske fortsätter vi detta inlägg och utökar det med resten av offren och går igen alla offren, det får vi se… Just nu så riktar vi blicken mot spisoffret i 3 Mos 2:1-16

I texten nämns mjöl, olja, rökelse, salt, osyrat och honung. Låt oss titta lite närmare på var och en av dessa saker och se vad de symboliserar.

Mjöl, eller fint mjöl som det står, representerar Kristi perfekta kropp. Mjölet visar oss på Kristus , han som mättar våra själar. Om man tillreder mjölet tillsammans med olja och vätska får man bröd. Vem är livets bröd- jo Jesus. Oljan, det är den helige andes emblem genom gärningar och smörjelse. Den helige ande är den som visar på Kristus och hjälper oss att förstå. Likaväl som man inte kan bara äta mjöl eller enbart olja så har inte heller bara Kristus eller bara den helige ande någon funktion i våra liv. Båda behövs för vår förståelse.

Rökelsen är en symbol för hans gudomliga natur och en symbol för bön. Som röken stiger uppåt så ska också våra böner stiga upp till Gud. Röken från rökelsen kan också ha betydelsen av en slöja. Dels för att skydda oss från den dödliga heligheten hos Gud för oss syndiga människor, om vi skulle råka få se honom ansikte mot ansikte, dels som en slöja för att dölja det syndiga hos människan för Gud

Det bröd man skulle offra skulle vara osyrat och utan honung. Syrningen eller jäsningen och honungen kan fermentera offret , det vill säga förstöra det. För likväl som jäsmedel får en deg att jäsa och bli större , påskyndar det också förruttnelseprocessen. Samma effekt har honung. Surdeg kan också tolkas som den dolda intentionen, med vilka falska gudsmänniskor predikar Guds ord. Och om man ser på honung med samma ögon får det en betydelse av ett sött budskap som är svårt att motstå. Det är det folk vill höra, men inte alltid det budskap av omvändelse som Gud vill att vi ska höra. Om någon hör evangelium sötat med honung uteblir omvändelsen och de fastnar i ordet endast på grund av de fördelar de ser att de kan få genom de löften och gåvor som det talas om i ordet. Resultatet blir en vriden kristendom och andlig död.

Sist men inte minst, salt. Salt har en konserverande verkan. Det bevarar och hämmar förruttnelseprocessen. Det har också en renande, helande och antiseptisk verkan. Det användes till att rena sår från var. Salt motverkar dekomposteringsprocessen. Salt har alltså motsatt effekt till surdeg.

Det offer som nämns här i 3 Mos 2 är alltså , bröd (Kristus) bakat utan surdeg eller honung( oförfalskat okorrumperat utan att ha börjat brytas ner), men med olja i degen och ovanpå ( smord av den helige ande). Detta skulle förbrännas tillsammans med rökelse( bönen som stiger) och inte att förglömma salt( rening, helande). Det är alltså med andra ord Kristi gärning på korset för oss. Han , Kristus var oförfalskad utan synd, smord av den helige ande, han offrade sig för oss som en mellanhand och bad för oss på korset(”Men Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”” -Luk 23:34 ), och genom allt detta renade och helade han mänskligheten från synd och sjukdomar.

Kanske har dessa rader fått dig att öppna dina ögon och se på ordet på ett annat sätt. Det finns så många dolda skatter i Guds ord, bara man orkar att gräva fram dem.

Att möta det obehagliga

Har du någon gång varit i den situationen att du fått veta att inom några dagar måste du konfrontera något du helst skulle vilja slippa? Oron gnager i dig från det ögonblicket du fick vetskap om att det kommer att ske, men du vet inte riktigt när. Hur kan man få bort oron, hur förbereder man sig på något som man vet kommer att göra ont, själsligt eller fysiskt? Man målar upp scenariot i sitt huvud och fantasierna om hur det kommer att vara blir levande och smärtsamma redan innan. Det enda man vet är att det är oundvikligt…

Att möta jobbiga, obekväma situationer som man bävar för är inte lätt. Rädslan att bli sårad, smärtan kan bli ett hinder på vägen dit. Men om man väl lyckas övervinna rädslan och konfrontera det obehagliga så har man vunnit en stor seger, blivit starkare.

Det finns många bibliska personer som har stått i den här situationen. Josef är en, han bävade för att träffa sina bröder igen i Egypten efter vad de gjort mot honom. Abraham en annan, han bävade för att gå upp på berget och offra sin son Isak, den han älskade. Det var med tunga steg han gick , men han gick. Den som konfronteras allra mest med nåt obehagligt är Jesus själv i Getsemane. Han vet att han är på väg att korsfästas och ångesten kryper i honom.

Men alla övervinner sina rädslor och gör det de måste…vad hade de för hjälp?

De söker hjälpen i bönen. De ber om kraft och styrka att klara av situationen. De ber om Guds vägledning och de lämnar det obehagliga , obekväma , jobbiga i Guds händer.

Jesus uttrycker sig så här i Getsemane: ”Sedan gick han bort för andra gången och bad: ”Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.” ” (Matt 26:42)

Kalken togs inte bort från honom. Han var tvungen att korsfästas och han klarade det, med Guds hjälp och kraften han fick från sin Fader. På samma sätt kan vi konfrontera det som är jobbigt för oss, med Guds hjälp och genom kraften som vår Fader ger oss när vi kommer till honom i bön.