Tag Archives: David

Varför vi inte skall vara tysta

Jag är mitt uppe i läsning utav Josua och där finns ett kapitel som handlar om hur Josua sänder ut spejare för att se på Kaanans land och Jeriko. I det här kapitlet finns något viktigt vi kan lära oss, och jag skulle vilja dela det med er, här och nu.

Historien utspelar sig i skökan Rahabs hus, en kvinna som arbetade som prostituerad i ett av de många avgudatemplen i Jeriko. Hon hade hört, som så många andra om Israels barns flykt från Egypten och hur Gud, mäktigt och med fast hand, hade för dem från seger till seger. Josua sänder ut två spejare för att se och iakttaga vilka strategier som skulle ta i beaktande inför nästa steg av deras intagande av Kaanan. De kommer till Rahabs hus för att söka information, ( i en skökas hus finns mycket folk med information om både det ena och det andra, folk från alla samhällsklasser) och samtidigt får kungen veta om deras existens och börjar söka efter dem. Kungen söker igenom hela staden och kommer till Rahabs hus , men hon har gömt spejarna på taket under en hög med lin, och hon lurar iväg kungens män att leta någon annan stans. Varför gör hon detta? Jo hon hade hört om de storverk Israels Gud hade gjort. Hon hade hört om dem och till och med  börjat tro.

Hon gör en pakt med spejarna att skydda hennes familj mot att hon hjälper dem att fly. Genom att knyta ett rött snöre i sitt fönster ska Israels soldater skona alla som är i hennes hus när de kommer för att inta Jeriko. Rött är andens och blodets färg. Tänk på hur Israels folk målade med blod på dörrposterna till sina bostäder den första påsken. Rahab har också genom att tro på det hon hört tagit emot Gud och därmed anden i sitt liv.

För att fortsätta vill jag att vi läser några verser ur kapitel 2 i Josua:

8
Men innan spejarna hade lagt sig, gick hon upp till dem på taket
9 och sade: ”Jag vet att Herren har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invånare bävar för er. 10 Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. 11 När vi hörde detta blev våra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stå er emot. Ty Herren , er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. 12 Lova mig därför med ed vid Herren att eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, skall också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det, 13 och låt min far och min mor, mina bröder och mina systrar leva, liksom alla som tillhör dem, och rädda oss från döden.”

Det hon säger till spejarna här är att folket har hört om alla de under och tecken Gud har gjort och detta har satt respekt in i folket. Hon säger att ingen har mod att stå emot Israels folk och att hon vet att de kommer att segra och inta Jeriko.  Tänk dig att få höra detta från fienden! Att du som spejare får detta uttalat till dig…växer inte din tilltro på seger då? Vad var det som fick henne att säga allt detta… Jo att människor hade berättat vad som de sett och hört, dvs delat vittnesbörd om vad Gud har gjort i deras liv, eller närhet.

Vill du att fler människor skall ge sina liv till Herren ? Vill du att motståndet skall upphöra? Vill du se att hela nationer lägger sig under Guds makt….Börja dela ditt vittnesbörd, tala om vad Gud gör och har gjort…ja till och med vad han kommer att göra, för när det fullbordas skall alla häpna och se…Tystnaden har kraft…men ordets makt är ännu större så öppna din mun, fatta pennan, och dela med dig och låt dig inte tystas.

Slutet gott allting gott…Rahabs hus skonas vid intagandet av Jeriko tack vare det röda snöret i hennes fönster. Hon gifte sig senare med en Israelit vid namn Salmon som mycket väl kan ha varit en av de två spejarna som kom till hennes hus. Från att ha varit en prostituerad i ett avgudatempel till att bli farfars farmor till kung David är inte det ett strålande exempel på Guds nåd och på hur kraften i hans ord kan förändra människors liv. Det är just därför vi inte skall vara tysta…

Ornans tröskplats

Vi kan alla tänka oss ett veteax som vajar för vinden. En gång har det varit ett ensamt vetekorn som blev lagt i jorden för att gro. Det börjar spira och grönska och själva axet utvecklar sig och det ensamma lilla vetekornet har nu blivit många vetekorn. Varje litet vetekorn skyddas av agnar, för att inte kärnan , det värdefulla ska gås illa åt av väder och vind. När tiden är mogen måste dessa agnar skiljas från vetet för att man ska kunna få ut det värdefulla i vetekornet nämligen kärnan. Detta sker på tröskplatsen.

Tröskplatsen är en plats där vetekornet bankas och trampas och det skyddande skalet, agnarna skiljs åt från vetekornet. Tröskplatsen är en vändpunkt för vetet. Det förädlas , förvandlas från något orent till rent vete. Tröskandet innebär ett åtskiljande av agnarna från vetet. Det orena skiljs från den rena vetekärnan.

I Bibeln ( 1 Krön 21) kan vi läsa om David och hur han köpte Ornans  tröskplats. David hade syndat svårt mot Herren  och för att göra bättring inför Gud köpte han denne Ornans tröskplats för många siklar guld och silver och lät på denna plats upprätta ett altare till Gud. På samma plats byggdes senare Salomos tempel.

Vi är som vetekorn inför Gud. När vi har uppnått tillräcklig mognad kommer vi förr eller senare till tröskplatsen för att där bli renade . Vi kan aldrig komma ifrån tröskplatsen , vi kan aldrig gå runt den, vi måste gå igenom den. Att gå igenom tröskplatsen, det görs genom bön, i smärta, med vånda. Att gå igenom tröskplatsen gör ont, men ut på andra sidan kommer du förädlad och renad. Det som är av värde består medan det som räknas som intet särskiljs från dig. På tröskplatsen kan man bara bära fram sig själv som offer, helhjärtat och fullt ut. Halvvägs räcker inte.( David betalade fullt pris för Ornans tröskplats och även för hans djur som Ornan erbjöd sig att ge honom just för att hans offer inte skulle vara halvvägs.) Herren väljer tid och plats, Fadern tröskar och Sonen  hanterar kastskoveln som separerar och Anden är vinden som för bort det orena agnarna.

Vi kan gå igenom tröskplatser många gånger under våra liv. Syftet med dem är att få oss att stanna upp och lyssna på Guds ord om vändpunkt, rena oss och vända om. Lämna synd och orenheter bakom oss och ställa de obehagliga frågorna om våra liv som vi inte alltid vågar ställa – varför blåser det så snålt? Varför  går allt mig emot? Varför måste Gud få sin vilja igenom? Om inte vi finner svaren på dessa frågor i Gud och hans ordningar kan vi själva bli som agnarna som följer med Andens vind när den blåser . Då har vi inte den värdefulla kärnan och insikten om att Guds ord är sanningen, det som förankrar dig och som är värd långt mer än allt guld och silver vi äger och har.

På varje tröskplats står ett altare. David lät bygga ett altare på Ornans tröskplats för där offrade han för att behaga Gud. På altaret kan vi få offra. Något måste alltid lämnas kvar på tröskplatserna. När Andens vind blåser , blåser den bort det som inte ska vara kvar. Kvar blir det rena kornet av vete, det som går att använda till bröd. Bröd som i sin tur ger föda och liv. Ur varje tröskplats föds något nytt, som ger liv. Brödet mättar hunger och ger liv. Från ett ensamt vetekorn till ett livgivande bröd, det är vägen vi har att vandra, även om den ibland orsakar oss smärta, vånda och obehag. Men ingen bakar bröd med agnarna kvar på vetekornet, så om vi inte kommer till tröskplatsen vad är det då vi stoppar in i våra förrådshus, som vi kan baka bröd av?

David reste upp ett altare på tröskplatsen, senare började an att bygga templet just där. Det är ingen slump att det blev just där som Salomos tempel skulle resas upp. Varje tröskplats är en plats för bön, vad passar då bättre än att bygga upp ett bönens hus på den platsen?

Vilket löfte

Om än min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv, du räcker ut din hand till skydd mot mina fienders vrede, och din högra hand frälser mig. Ps 138:7

Vilket underbart löfte! Det är David som uttrycker de här orden i Psalm 138. Han vet att Gud är trofast, han vet att Gud beskyddar honom. Det har han gjort så många gånger mot både lejon och björn när han var ute och vallade får. Han vet att Gud håller sin hand över honom och beskyddar honom mot allt som vill skada. Det är inget han gissar eller tror ska hända, nej David har upplevt det så många gånger.

Under sina dagar som fåraherde mötte han säkert otaliga faror och säkert har han flera gånger trott att hans sista stund var kommen , men varje gång var Herrens hand där och rädda de honom. När brödet var slut och hungern rev i hans kropp ledde Herren honom till nåt ätbart, när rovdjuren var inpå knuten stred Herren för David. David visste vad han uttalade när han sa de här orden. De var inte tagna ur luften, han hade upplevt det i verkliga livet. 

Vi kan också få uppleva det. Herren är den samma nu som då. Lita på honom och låt honom få visa dig att han är din beskyddare, han är den som strider för dig och framför allt han är den som frälser dig. Herrens högra hand- Jesus- klev in i ditt ställe på korset. En stand-in utan motstycke.

David visste det i sitt hjärta att det han proklamerade var sant,… vet du? Du kan få uppleva allt det här också. Du och jag kan också proklamera ut samma ord och få del av samma löfte som David. 

Instruktioner mot jättar

Det finns något som är känt som jättar. Enorma varelser som inger skräck vart de än går. Stora människoliknande varelser , urstarka och oftast med ett humör som heter duga. David stred mot en och vann!

Jättar kan framträda i våra liv på de mest omöjliga ställen och när vi minst anar och vill. Det är sådant som ställer sig i vägen och vill förstöra och spärra vägen vi går på. Idag kan man blicka tillbaka och se på vägen som ligger bakom och inse att man faktiskt kan vinna över dessa jättar. Jag kan se dem liggandes vid vägkanten, utslagna och eller döende. Instruktionerna om hur man tacklar jättar finner jag i Herrens ord och dessutom sa en god vän till mig dessa ord en gång, som har fastnat i min hjärna. Kanske kan de hjälpa dig idag så som de har hjälpt mig så många gånger….

”När du ser en jätte, gör då alltid klart för dig i vilken position solen står, för att utesluta att det faktiskt bara är skuggan av en dvärg du ser”

För att avsluta med några visdomsord: Allt är inte vad det ser ut som- skenet kan bedra. Upp till strid!

Kraften i ett rop

  Psaltaren 18:7.

  ”Men jag åkallade HERREN i min nöd
och ropade till min Gud.
Han hörde från sin himmelska boning min röst,
och mitt rop inför honom kom till hans öron.”

Har du ropat till Gud? Nu pratar jag inte om vanlig bön, där vi ber Gud om det ena eller det andra utan jag pratar om att utgjuta sitt hjärta, ropa , skrika gråta till Gud och tala om för honom dina behov , just i din nöd , i din ångest , i din svårighet. David gjorde detta, han ropade till Gud. Han bad till Gud med en glöd i sig, ett inre skrik. Det hebreiska ordet som beskriver ropet i den här versen är ”shava”, det betyder ett desperat rop på hjälp i en hög ton.  Samma hebreiska ord kan vi hitta i Ps 30:3 ”HERRE, min Gud,
jag ropade till dig, och du helade mig.”

Vi vet alla att barn ropar och när ett barn ropar då lyssnar och svarar dess föräldrar. Likadant är det med vår himmelske Fader, han hör oss när vi ropar, när vi i desperation söker efter hans hjälp. Eftersom vi är hans barn har vi rätten att kalla Gud ”abba fader” . I Romarbrevet 8:15b står det ”I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: »Abba!  Fader!” och ordet ropa här (grekiska) översätts normalt med att skrika , kvida. Så nu till den ursprungliga frågan. Har du nåt bönesvar du går och väntar på, nåt du har bett Gud om , men han ännu inte har svarat på och du börjar så sakta tro att han inte kommer att svara. Brukar du ropa till Gud? Om inte kanske det är dags att lägga av präktigheten , eller lagomheten och verkligen visa din desperation för det du önskar. Desperata situationer kräver desperata åtgärder. Låt den helige ande få inspirera dig till att nå nya höjder i ditt böneliv, låt den helige ande få ropa ur ditt inre. Varför? Jo för att Herren hör ett rop han själv har inspirerat. Håll inte igen.

Vad gjorde Hanna när hon inte kunde få barn för att hon var ofruktsam? Hon bad och utgjöt sitt hjärta, ett inre rop visserligen, men ett rop från hjärtat. En desperat bön, så desperat att Eli trodde hon var drucken. Läs 1 Sam 1:9-18 . Har du en obesvarad bön? Bli desperat, visa Gud din desperation, och han som är vår Abba Fader ska höra och svara.

Budskapet, inte budbäraren

 Tycker du att det känns svårt att dela med dig av det Gud har gett dig, frälsningen? Tycker du att det känns jobbigt att vittna, för att du inte kan svara på följdfrågorna, för att du inte har det liv som du skulle vilja ha , för att du inte räcker upp till den standard du har satt för ett kristet liv. Ja , jag skulle tro att du är i gott sällskap där ute. Många är nog de som kallar sig kristna men som drar sig för att dela med sig av sin tro för att de är rädda för reaktionerna från omgivningen. De som inte tycker att de kan dela med sig för att de inte själva håller måttet och lever upp till det budskapet de skulle vilja dela. Till dig vill jag ge några uppmuntrande ord idag, som kanske får dig att tänka i andra banor och börja dela med dig av din tro för att den ska kunna bli till andras glädje.

Om du som inte känner dig tillräckligt ”bra” för att dela evangelium tänker på att det faktiskt är budskapet i sig som är det viktiga ,inte budbäraren. Själva budskapet är det samma vare sig det är inristat i sten eller skrivet på finaste papper eller uttalas med någons mun. Det är budskapet som frälser och får människor att inse att de behöver en frälsare, det har inget med budbäraren att göra. Budbäraren är endast ett instrument i Herrens hand. Gud har inte några perfekta budbärare, därför vill han använda det som finns till hands. Hans budbärare är fortfarande under inlärning, de har sina skavanker och brister , men de är tillgängliga. Kanske blir de till och med arbetade med medans de framlägger det budskap Herren vill att de ska dela.

Alltså idag vill Herren dela ett perfekt budskap ur dina operfekta läppar. Är du villig att låta honom använda dig? Mose var det, David var det. Petrus var det. Ja men säger du de var väl perfekta? Nej långt därifrån.  Mose var en mördare, David han begick äkteskapsbrott och mord, och Petrus hade ett häftigt humör och han var impulsiv och lovade stort som han inte kunde hålla. Han förnekade den han älskade mest av allt. Nej inte var de perfekta, och det är varken du eller jag heller. Men Gud använde dem i alla fall. Får han lov att använda dig idag?

David

 David, mycket finns att säga om honom. Han var herdepojken, minstingen i familjen som vaktade fåren som blev utvald av Gud och satt att regera över Israel. Ur Davids släkt föddes den vi har att tacka för vår frälsning, Jesus.

David visste vem Gud var, han kände honom, han visste att Gud hade makt att frälsa och rädda och han visste att den som litar på Herren, honom vakar Gud över. Han hade fått erfara det så många gånger när han vaktade sin faders får, genom att Gud hade räddat honom från både varg och björn och andra faror. Davids hjärta litade helt och fullt på att Gud hade allt i sin hand.

När David vaktade sin faders får hade han för att fördriva tiden med sig sin harpa. På den satt han och spelade lovsånger till sin frälsare och skapare. Sånger födda ur hjärtat. När  han hade sett Guds hand i vardagen, när Gud hade lagt en tanke i honom, när han fick se Guds storheter , då prisade han sin Gud. Men David var säkert inte alltid i seger, utan han grät säkert många gånger och bad till Gud igenom sin sång om hjälp. Hjälp att klara den uppgift hans far hade givit honom. Han prisade Gud och spelade på sin harpa för att hålla sig vaken, för att hålla värmen i den kyliga natten, för att hålla rädslan borta , för att trösta sig medan tårarna rann i nattens mörker .

Jag ser i David en sådan person som jag skulle vilja vara. En person med tro och tillit på att Gud finns där , en person som vare sig det känns bra eller inte vet att lova Herren, och utgjuta sitt hjärta för Honom. Jag vill lära känna Gud så som David gjorde, jag vill han hans hjärta i mig.

Och Du?