Etikettarkiv: egoistisk

Är karriärstegen den enda stegen?

Världen är full av uppmaningar att studera, förverkliga dig själv, förbättra ditt CV och så vidare. Men världens sätt att se på varför är ju helt enkelt bara för att klättra uppåt på karriärstegen, få bättre betyg,  få högre lön eller bli mer eftertraktad på arbetsmarknaden. En fråga som har ringt i mitt inre är om allt man lär sig, studerar måste leda till klättring uppåt på karriärstegen, högre lön eller en till sak att skriva i CV:t? Kan det finnas en annan stege, parallell med karriärstegen? En stege som för oss närmare Gud? En andlig stege , som ju högre upp vi kommer desto mer av Guds vishet och kunskap finns i oss.

Jag tror att människan har en inneboende hunger efter att lära. Självklart är vi alla olika och vi har olika sätt och nivåer på vår hunger men människan i grund och botten önskar utveckla sig. Världen fokuserar så mycket på just detta. Ända från skolan matas vi med kunskap och det enda syftet är att bli något i slutändan. Gå ut skolan med klassens bästa betyg, få drömjobbet, eller bara få en löneförhöjning. Anledningen till att vi lär oss saker är helt enkelt egoistisk. Vi vill att andra ska se på oss och önska vara där vi är.

Om man istället hade väckt den inneboende hungern efter kunskap som Gud har lagt ner i oss redan från barnsben då tror jag att världen hade sett ut på ett annat sätt. Anledningen till att lära och utvecklas hade inte varit egoistisk och självisk utan den hade varit i samklang med ett högre syfte. Vi hade kommit närmare vår skapare, just för att det är han som är kunskapen och vishetens fader. Vi hade känt hans vilja och vetat vad vi skulle göra i svåra situationer i våra liv.

Att klättra på karriärstegen tror jag inte gör någon människa lycklig egentligen, det är bara vad världen vill få oss att tro. Lyckan finner vi när vi är i Guds vilja för våra liv och hur vet vi vad Guds vilja är om vi inte känner honom? Den parallella stegen jag talar om kan mycket väl leda till en karriär, men inte i den egoistiska , själviska betydelsen, utan den kallelse i livet som är just din. Som ingen annan kan ta ifrån dig eller göra i ditt ställe.

Jag älskar att lära mig nya saker, studera, tänka, och använda mig av min kapacitet. Men syftet varför jag gör det är inte för att få ut en högre lön, byta upp mig på jobbet eller för att få ett diplom att hänga på väggen, nej, syftet är att lära känna mig själv och att lära känna min skapare och att leva i hans vilja. För Herren har lovat mig att om jag ropar till honom så ska han svara mig och förkunna för mig stora och förunderliga ting , som jag inte känner. Jer 33:3.

Det ser jag fram emot.

Annonser

Snövit och dvärgarna

Kommer ni ihåg sagan Snövit och de sju dvärgarna? Trodde väl det… dvärgar är personer som på något sätt har stannat i växten, de har inte nått sin normala storlek. I sin utveckling stannade de av och slutade växa. Inget ont om dvärgar, eller småvuxna som de kallar sig i verkliga livet jag skulle bara vilja använda mig av den bilden för att illustrera en tanke .

2 Petr 3:18

Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen.

Gud vill inte ha dvärgar i sin tjänst ( 3 Mos 21:18-20)…och nu pratar jag inte om dvärgar fysiskt sett utan andligt. Gud vill att vi ska växa både i nåd mot våra medmänniskor och kunskap om honom och andliga ting. Se bara Sackeus…han var en mycket kortväxt person, men Gud använde honom ändå. Det jag försöker visa på här handlar alltså inte om längd utan andlig uppväxt. 

När vi kommer till tro är vi andliga spädbarn men Gud vill inte att vi ska fortsätta att vara det för evigt, Han vill att vi ska utvecklas och växa upp till mogna kristna. Men många , ja kanske majoriteten av de kristna idag är just andliga spädbarn och lider av syndromet ”egoitis gigantus”(på svenska de tror att de är oumbärliga och att Gud inte kan uträtta något utan dem) och har stannat i växten- Det är alltså inget normalt. Gud har större planer för kristenheten. 

I och med att man växer upp från spädbarnsstadiet till att bli en mogen kristen utvecklas alltså andens frukter i våra liv( Gal 5:22-23), och gör det inte det då har något fel inträffat i utvecklingen.Jag kan alltså inte vara egoistisk, snarstucken eller full av kiv och avund.  Det är normalt att en nyfrälst är ett spädbarn, men är det normalt att en ”vuxen” är det?

Överallt ser man dock i våra församlingar att just detta  finns. Hur kommer det sig? Vad beror det på? Varför stannar utvecklingen av?En stor orsak till detta tror jag beror på att det i dagens församlingar inte finns tillräckligt med undervisning i grunderna. Det finns ingen eller väldigt lite lärjungaträning eller undervisning i Guds ord. 

Idag frågar jag mig, och kanske du gör det också, är jag en andlig dvärg?  Och eftersom jag vet att det inte är Guds vilja att jag ska vara det, vänder jag mig till Herren och ber att han ska hjälpa mig att växa och att andens frukter i mig ska få mogna. Att han ska hjälpa mig att själv söka näring så att jag kan växa om inte maten serveras där jag brukar samlas till gudstjänst.

Ord från chefen till dagens församlingar

1 Vid den tiden sände Merodak-Baladan, Baladans son, kungen i Babel, brev och en gåva till Hiskia, ty han hade fått höra att han hade varit sjuk och blivit frisk igen. 2 Och Hiskia gladde sig över dem och visade sändebuden sin skattkammare, sitt silver och guld, sina kryddor, sin dyrbara olja och hela sitt vapenförråd och allt som fanns i hans förrådshus. Det fanns ingenting i Hiskias hus eller övrigt i hans ägo som han inte visade dem. 
3 Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia och sade till honom: ”Vad har dessa män sagt, och varifrån har de kommit till dig?” Hiskia svarade: ”De har kommit till mig från ett avlägset land, från Babel.” 4 Jesaja frågade: ”Vad har de sett i ditt hus?” Hiskia svarade: ”De har sett allt som finns i mitt hus. Det finns ingenting i mina förrådshus som jag inte har låtit dem se.” 5 Då sade Jesaja till Hiskia: ”Hör HERREN Sebaots ord: 6 Se, dagar skall komma, då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har samlat ända till denna dag skall föras bort till Babel. Ingenting skall bli kvar, säger HERREN. 7 Och några av de söner som skall utgå från dig och som du kommer att föda skall man ta, och de skall bli hovmän i den babyloniske kungens palats.” 
8 Hiskia sade till Jesaja: ”Gott är det HERRENS ord du har talat.” Och han tänkte: ”Fred och trygghet skall ju råda i min tid.” (Jes 39:1-8)

Hiskia hade precis varit sjuk och fått 15 år till att leva av av Herren, då kungen i Babel kommer på besök. Hiskia visar honom runt och visar alla de skatter Gud hade gett honom, men han ger inte äran åt Gud som sig bör utan egoistiskt visar han upp ”sin” skatt. Allt vad han äger och har tillhör honom och han är stolt över det.   Han är glad att få 15 år till att leva men tänker inte på framtiden. Han har söner, men tänker inte på dem. Han förbereder dem inte för att en dag bli kung, låter dem inte undervisas. Han vet att han bara har 15 år till att leva men förebygger inte framtiden, utan tänker bara i nuet.

Jesaja kommer med Herrens ord till Hiskia och han tar emot det, men egentligen… gör han verkligen det? I sitt hjärta? Förstår han verkligen vad Jesaja säger till honom?Eller är han så egoistisk och utan framtidsvision att han inte bryr sig om någon annan än sig själv?

Till dagens församlingar: Varifrån kommer dina rikedomar? Vem har gett dig det kapital av människor och ekonomiska medel som du har att förvalta? Genom vems hand har kyrkan fyllts med människor  och hur förbereder du dem för framtiden? Visar du stolt upp det du har när andra kommer på besök? Undervisar du dem att kunna stå på egna ben den dagen du inte längre finns? Finns det någon som kan axla ansvaret när dina dagar är över? Eller kretsar allt kring dig? Är du navet som drar runt hjulet? Lägger du grunden för personerna i din församling så att de kan växa sig starka i sin tro? Var är lärjungaträningen och var är bibelundervisningen? Eller kommer de som Juda att den dag du inte finns , spridas för vinden eller tillfångatas av Babel? Och ”dina” rikedomar, låter du dem gå till tillfälliga nöjen eller investerar du dem i framtiden? Kommer Babel att få slå klorna i dem eller inser du att det var jag som gav dig allt och att det du anser är ditt egentligen tillhör mig? När profeten kommer och talar, lyssnar du och tar till ditt hjärta eller går ordet obemärkt in genom ena örat och ut genom andra, kanske till och med bara låtsas du höra? Att lyssna kan ju göra ont. Kanske är det så att du bara ser till ditt eget skinn, vad som händer sen är inte din sak att bry dig om, så länge allt är bra just nu…