Etikettarkiv: ensamhet

Främling, eller inte

Ja, honom skall jag få skåda , mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej som en främling. Därefter trånar jag i mitt innersta. Job19:27

Som ni kanske har märkt är jag inne i en period där jag läser ur Jobs bok. En underbar och komplicerad bok på många sätt. Den vers som talade till mig på ett speciellt sätt idag är den ni ser här ovan. Vid första ögonkastet kanske den inte verkar så märkvärdig men jag ska strax förklara mig.

Det är Job som säger detta och det till trots att han plågas av sjukdom,  ensamhet och känner sig övergiven av alla. I all sin vånda utbrister han ändå, (och här kommer folkbibelns version), 

25 Men jag vet att min återlösare lever, 
och som den siste skall han träda fram över stoftet. 
26 När sedan denna min sargade hud är borta, 
skall jag i mitt kött skåda Gud. 
27 Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, 
inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.

Det den här versen säger mig är hur vi ska förhålla oss till vår förlossare, Jesus. Vilken relation vi ska ha till honom. Vem han är för oss. Det står att med egna ögon  ska jag se honom, inte genom någon annans ögon. Vi måste alltså ha ett personligt möte med honom. Ansikte mot ansikte. Han ska vara min hjälp.Det är till honom jag ska vända mig med saker som tynger mig och som jag tycker verkar jobbiga och han ska då hjälpa mig att hitta lösningar eller bara lätta min börda.  Han ska inte vara som en främling för mig, vilket i sin tur innebär att om han inte är en främling betyder det att jag ska känna honom. Och för att  lära känna någon måste man umgås med personen i fråga, för att ta reda på hur personen i fråga tycker och tänker. Allt detta ovan ska alltså vara mitt hjärtas begär, det jag verkligen längtar efter i mitt innersta. 

Vilken relation har du till din förlossare? Är han en främling eller känner du honom? Har du med egna ögon sett honom ansikte mot ansikte? Är han din hjälp? Önskar du i ditt inre att du kände honom? Behöver du umgås mer med honom för att lära känna honom? Det här är frågor vi alla kan ställa oss bara genom att läsa vers 27 i kapitel 19 av Jobs bok.

Tänk så mycket man kan få ut av bara en stackars liten vers om man verkligen läser mellan raderna.

Läs gärna mellan  raderna här i den här sångtexten också. Man kan ju faktiskt börja undra om låtskrivaren hade vers 27 i tankarna när hon skrev den? Hon kanske frågade sig frågorna ovan?

Främling Vad döljer du för mig? I dina mörka ögon En svag nyans, av ljus nånstans Men ändå,

en främling Så känner jag för dig Jag ber dig, låt mig få veta Vem vill du vara?Kan du förklara Det för mig?

Som Mona Lisa har sitt leende Så gömmer också du en hemlighet Stjärnor jag ser dem Vill gärna ta ner nån till dig Där bortom himlen finns en evighet Om du vill upptäcka den här med mig Ta första stegen och visa mig vägen ikväll En känsla och jag litar på den Sen blir vår kärlek aldrig främmande igen 

Natten finns till för dig och mig Glöm det som är omkring oss Låt mig få komma Låt mig få vara nära dig 

Som Mona Lisa har sitt leende Så gömmer också du en hemlighet Stjärnor jag ser dem Vill gärna ta ner nån till dig Där bortom himlen finns en evighet Om du vill upptäcka den här med mig Ta första stegen och visa mig vägen ikväll En känsla och jag litar på den Sen blir vår kärlek aldrig främmande igen Då blir vår kärlek aldrig främmande igen 

Annonser

Bara en minut

En minut… bara en minut…vad tjänar den till? En ytterst kort tidsperiod, man hinner inte något…eller? Låt oss se vad vi kan hinna med på en en liten minut.

En minut kan användas till mycket, bara det att vi inte tänker på det….en minut att ge någon en kram, ett leende och ett handslag. En minut räcker för att le åt dig själv, åt andra och åt livet. Det räcker för att upptäcka allt det vackra du har runtomkring dig, blomman på ängen, fågeln som drillar så vackert, kaninen som hoppar över den daggprydda ängen. En minut är tillräckligt för att känna morgonbrisen, låta regnet droppar blöta ner ditt ansikte, för att lyssna in tystnaden…

En minut räcker för att du ska kunna sända en tacksamhetens tanke till din skapare, stilla dig och lyssna in hans röst. En minut är tillräckligt för att säga ett ja eller nej till något som kan förändra hela ditt liv, din framtid. Under en minut hinner du känna ansvarets tyngd över dina skuldror, saknaden efter en kär vän, nederlagets sten i magen, iskylan som blir i ensamheten, fjärilen i magen efter glädjebeskedet. Under en minut hinner man älska, söka, tro, dela och förlåta. En minut är tillräckligt för att rädda liv! Det behövs bara en enda minut för att motivera någon, och en enda för att sänka samma person…

En minut räcker för att rasera en familj, men är också tillräckligt för att bygga upp något nytt. En minut är tillräckligt för att börja återuppbyggnaden av ett liv…

Minuter…så många gånger tar vi inte tillvara på dessa små skatter vi har i våra liv… vi låter dem passera obemärkt och outnyttjade eller oanvända. Men samtidigt är kanske våra bästa minnen bara en liten minut. Kom ihåg det gyllene ögonblicket du såg ditt barn födas, din första kyss, känslan när  körkortsinspektören överlämnat pappret i din hand och säger ”grattis till körkortet”, den magiska stunden då du sa ”Ja” till din älskade, första gången du höll ditt barbarn i din famn….minuter som är ovärderliga för oss, men ändå bara så korta ögonblick av våra liv. En minut låter så lite, men kan lämna djupa avtryck i våra liv.

Kom ihåg…ta vara på minuterna, livet är här och nu. Låt oss inte skjuta upp känslorna vi kan ha nu, genom att säga ”om det inte blir idag blir det imorgon”. En minut räcker…för att ta ditt beslut…att följa Kristus.

Predikaren 3:1-8 säger:

Allt har sin tid

1 Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund. 
2 Födas har sin tid och dö har sin tid, 
plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid. 
3 Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. 
Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. 
4 Gråta har sin tid, och le har sin tid. 
Sörja har sin tid, och dansa har sin tid. 
5 Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. 
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid. 
6 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. 
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 
7 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. 
Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 
8 Älska har sin tid, och hata har sin tid. 
Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Dialog med Gud

JAG: Känner mig så trött, ben och fötter värker, orken är slut. Jag har gått på en stenig och hålig väg utan att komma någon vart. Irrat runt utan att veta vart jag var på väg. Ingen att fråga ingen som kom till mig och visade mig vägen. Känner mig vilse i öknen, i ett öde landskap utan möljlighet till vila och vatten.

GUD: Varför lyssnade du inte när jag ropade ditt namn? Du stannade inte upp och såg tecknen jag visade dig, människor i din väg som vill hjälpa dig men som du bestämt sa till att du klarar dig minsann själv. Så jag lät dig få som du ville, men du ska veta att jag hela tiden hade mitt vakande öga på dig.

JAG:Tomheten och ensamhetens tankar invaderar mitt huvud. Varför känner jag mig så här? Jag har både vänner och bekanta , men någonting saknas, kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag känner att utan det kommer jag aldrig att bli hel.

GUD: Älskade barn, varför spjärnar du emot. Sluta strida, den ende som lider av det är du själv. Du tror att du kan allt med egen kraft , men ack så fel du har. Tänk om du bara ville släppa kontrollen till mig och låta mig få göra jobbet, strida dina strider, vinna dina segrar. Tänk vad mycket elände du hade sparat dig. Och det du saknar , det kommer du aldrig att kunna hitta i den här världen. Du kan leta så mycket du orkar men det kommer du aldrig att finna, den kärleken kommer bara från mig och det är hos mig du iså fall måste söka efter den. Så om du ville sänka din garde och släppa taget och lämna ditt liv i mina händer skulle allting du känner vara annorlunda. Skulle jag , din Fader , inte kunna ta hand om dig på bästa sätt. Det enda du behöver göra är att tro på mig och lita på mig, vill du det?

JAG: Jag har hört om dig, vet vem du är, men känner dig inte. Hur ska jag kunna lämna mitt liv till någon jag inte känner? De som pratade om dig med mig framställde dig alltid på ett sätt som om det var tråkigt, eller att det bara var för veklingar som inte klarade av att leva sitt eget liv. Men det klart ibland börjar man ju undra om man verkligen klarar av det? Jag tror till och med att jag gick till ditt ”hus” och hälsade på ett par gånger och bad några böner också, mest för att få något jag ville ha, men eftersom jag inte fick svar så trodde jag att du inte hörde.

GUD: Jo, jag såg att du kom, i alla fall fysiskt sett, men var fanns dina tankar? Jag hörde dina böner, men varför bad du om de sakerna , när det var helt andra saker som jag hade i mina tankar för dig. Du såg inte svaren på dina böner för du fick något annat än det du ville ha, något mycket bättre för dig, men det märkte du inte. När du bestämmer dig för att släppa in mig i ditt liv, så att jag kan få bo i ditt hjärta, då kommer jag att lära dig, undervisa dig och få dig att förstå att jag vill vara nära dig och älska dig. Jag vill ditt bästa, men det är inte alltid du förstår vad som är bäst för dig.

JAG: Ja det är dags nu, att låta dig få komma in. Jag inser att jag inte klarar detta själv, att du är den ende som kan hjälpa mig. Jag behöver dig!

GUD: Älskade barn, äntligen! Så underbart att veta att jag kan få vara till din hjälp dag och natt. Eftersom du nu har släppt in mig i ditt liv kommer jag att bosätta mig i ditt hjärta och lämna min frid hos dig. Jag ska få dig att blomma ut, som den vackraste ros, så att du kan sprida min doft omkring dig, vart du än går. Och jag ska aldrig, aldrig lämna dig.

Det är de små sakerna

Det är de små sakerna som gör det.

Om du skulle försöka dig på att gissa vad du skulle sakna mest om det togs bort ifrån dig, vad skulle det då vara? Skulle det vara din bil? Visakortet? Kanske den där dyrbara vasen du fick av moster Karin, den som är värd en hel förmögehet som står längst in i skåpet? Nä, jag tror faktiskt inte det skulle vara någon av dem ovan nämnda sakerna.

Det du saknar mest när du inte har det är inte pengar eller statusprylar utan mänsklig värme. Kontakt, ett enkelt ord , en kram , någon att bara prata med. Ute i vårt avlånga land finns många ensamma människor, som skulle ge väldigt mycket för att bara ha en vän som kom på besök då och då, eller någon att ringa till när allt känns tomt och kallt. Någon som slog en signal bara för att se hur du hade det idag, som bara undrade lite lätt hur du mådde. Nån som tog sig tid att lyssna och bara finnas där om uti fall att du skulle behöva.

När Jesus var i Getsemane strax innan han skulle korsfästas gick han dit med sina lärjungar. Han gick dit för att be, för att utgjuta sitt hjärta inför sin fader och han behövde vara ensam en stund med sin far, men han bad att lärjungarna skulle vaka med honom en bit bort. Han ville veta att de fanns där för honom. Så han gick iväg och bad, han bad ut all ångest han hade just då för det som han skulle göra . När han kom tillbaka och fick se att de satt och sov kände han besvikelsen. Besvikelsen över att de inte hade kunnat vara där för honom en liten stund.

Har du känt den besvikelsen någon gång? Kanske är du en av de ensamma människorna i vårt land? Kanske är du en av de som skulle kunna räcka ut en hand till  någon, finnas där? Den dagen när du står där på ensamhetens stig, önskar du då inte att du hade haft nån med dig att hålla i handen? Nån som leder dig, som reser dig upp när du snubblar på saker på stigen?

Varje dag har du möjligheten att få finnas där för någon annan människa. Varje dag har du möjligheten att ge ett uppmuntrande ord, en enkel kapp på axeln, en kram  eller bara sätta dig ner och lyssna  eller prata med någon. Kanske är det just det som personen i fråga har längtat efter. En stunds mänsklig kontakt. Valet är ditt, men tänk bara så lite det kostar att göra någon glad…

 

Bortglömd… vem?.. jag?

Det finns dagar när man känner sig som om man var osynlig. Som om ingen kom ihåg att man över huvud taget existerar på denna jord. Det finns dagar när man tror att alla männsikor i ens närhet har glömt bort en och vad ännu värre är , det finns sådana dagar när man tror att till och med Gud har glömt bort en. Har du känt så någon gång? Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det händer mig.

Det är dagar när jag kanske känner att jag behöver någon som bryr sig om mig, men ingen finns där, ensamheten smyger sig på och tankar på att vara bortglömd av allt och alla gör sig påminda. Men mitt i allt detta finns där en röst som säger: Du är inte bortglömd, du är min ögonsten, jag har räknat varje hårstrå på ditt huvud, du är min, jag känner ditt namn. Redan innan du fanns till kände jag dig och gjorde jag dig till den du är. Du är älskad! Inte bortglömd!

I dessa stunder ljuder de orden i mitt inre och jag fylls av glädje över att få ha en fader i himlen som älskar mig så att han till och med vet hur många hårstrån jag har. Då känns det extra skönt att veta att jag är inte bortglömd. Gud han vet och ser och han kallar mig vid namn, han säger: mitt barn , du är älskad av mig.

Och vet du, det bästa av allt, Du, som har känt precis det jag har pratat om , Du är inte heller bortglömd, han älskar dig också, för i hans stora fadersfamn får alla hans barn plats, ingen nämnd och ingen bortglömd. Alla!