Etikettarkiv: fokus

Alla bara tänker på sig själv

”Alla bara tänker på sitt, ingen tänker på Jesu Kristi sak.” (Fil 2:21)

Känns det igen? Denna vers kunde kommit från vilken församlingsledare som helst nu för tiden, men detta är en vers uttalad av Paulus , på de första kristnas tid. Redan då kunde man se det och ännu tydligare är det idag.

What´s in it for me? Vad har jag för nytta av det? Vinner jag nåt på det?

Inget som görs, görs utan att man har baktankar. Egoismen florerar i kyrkan likaväl som utanför kyrkans väggar. Hur många av er församlingsledare känner igen er från när ni söker frivilliga till olika händelser och evenemang i kyrkan? Hur många av er har söndag efter söndag påmint församlingen om att skriva upp sig på listan för att hjälpa till? Hur många av er har hållit telefonluren i örat timmar i streck och ringt runt och kollat om nån kan ställa upp? Listorna gapar tomma.  Alla är upptagna med det ena , än det andra, med sitt eget…

Gud vill att ordningen saker och ting ska prioriteras i borde vara : Gud- alla andra-jag. Sätt Gud först och allt det andra ska falla på plats.(Matt 6:33) Älska din nästa som dig själv. (Luk 10:27).

Riktigt så är det ju inte nu för tiden….Älska dig själv som om du vore gud vore mer rimligt numera. Låt alla andra veta att du är gud. Och Gud, han som bor i himlen,  han finns där för att tjäna mig. Fokus är flyttat. Numera är det: Jag- alla andra- Gud. Inte så konstigt då om alla tänker på sitt och inte har tid med Jesu Kristi sak, eller hur?

Annonser

Konferenstider

Sommartider är konferenstider. Den ena konferensen avlöser den andra. Inget ont om konferenser, de fyller ett syfte, nämligen att bygga upp Guds församling och forma den till en enhet. Men om konferenserna och de andliga upplevelserna får lov att bli fokus i våra liv och det vi lever på resten av året, då är det dags att dra åt sig öronen.

Många lever sina kristna liv hoppandes från den ena andliga upplevelsen till den andra och däremellan finns inget eller nästan inget. Man har Gud bara vid speciella tillfällen, inte i vardagen. Man lever för konferenser, speciella möten med kända talare, etc. Man söker hela tiden andliga upplevelser , den ena häftigare än den andra, allt för att överträffa den förra andliga upplevelsen för att få känna den där kicken…

Andliga upplevelser tar slut…de fastnar inte i hjärtat på dig, de liksom konsumeras och sen måste du fylla på. Upplevelsen är momentan, medan relationen är en pågående process, dag för dag. Sanningen, det vill säga Jesus, finns där konstant i ditt hjärta bara att plocka fram och njuta av när du vill.

”Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Att bygga sitt kristna liv på andliga upplevelser tar dig inte till Fadern…det säger Jesus själv. Andliga upplevelser tar dig inte ens närmare Jesus, så vad är det du söker? Är det andliga upplevelser eller relationen med Jesus?

Så här i konferenstider i Sommarsverige, låt oss inte tappa fokus på vad som är det viktiga. Det är så lätt att de andliga upplevelserna får för mycket utrymme och relationen med Jesus blir åsidosatt. Åk på konferens, njut, träffa folk du annars aldrig träffar, skapa enhet, och lyssna till Guds ord och bli uppbyggd, men glöm inte bort fokus- Jesus. Ingen andlig upplevelse kan ersätta eller konkurrera ut honom. Han är och förblir sanningen.

Den förste

Jesaja 41:4b

”Jag, Herren som är den förste , och intill den siste är den samme.”

Herren är den förste. Han fanns redan innan jorden blev till, det var genom hans ord som allting skapades. Han sa ”varde ljus” och mörkret försvann. Han andades liv i människans mun och näsa och hon började leva. Genom honom lever vi idag, men ÄR han den förste i våra liv? Sätter vi Herren först eller finns det andra saker som vi kan låta gå före? Hur lätt är det inte att andra saker får första platsen i våra liv, på grund av omständigheter runt omkring oss, eller intressen som tar överhanden, och nyhetens behag av saker vi precis prövat som tjusar oss och drar fokus från Herren.

Även om vårt fokus ändrar sig och glider från Herren då och då så lovar han en sak och det är att han alltid är densamme. Vilket ger oss en trygghet att veta att den dagen vi lyckas att återigen fokusera och sätta Herren först så är han där för oss precis som innan. Han ändras inte, han förblir alltid den samme. Saker han lovade i sitt ord för flera tusen år sedan gäller för dig och mig idag också. Hans löften står fasta. Han är Herren, nu och för alltid, intill den sista dagen. Det är upp till dig och mig att behålla vårt fokus och sätta skaparen av himmel och jord först i våra liv.

Tillbedjan eller inte

Vad är tillbedjan för dig? Är det att gå på möte och lyssna på predikan, att sjunga lovsång, att sträcka upp dina armar och säga halleluja? Att tillbe är så mycket mer än de veckovisa aktiviteter vi har i våra församlingar. Man kan medverka på alla dessa saker utan att för den skull tillbe Gud.

När vi pratar om vi gillade ett möte eller inte om huruvida det var bra i söndags eller inte brukar tillbedjan komma upp som samtalsämne. Men vi kan gå på möte utan att tillbe, sjunga sånger utan att tillbe, ja till och med sträcka våra händer mot Gud utan att tillbe. Frågan vi borde ställa oss efter varje möte , är om det vi erbjöd Gud var till hans belåtenhet, om han tyckte om det.

Vaddå? är det meningen att vi ska ge nåt? Ja , all tillbedjan kostar. Det kostar att vi är villiga att ge det bästa vi har till Herren . Det kan kosta av din tid, din uppmärksamhet, din kärlek, etc.. Men all tillbedjan börjar med en uppenbarelse. Uppenbarelse från Gud, och har inget att göra med om du känner för det eller inte,vad du tycker om eller inte, inte heller om du har tid eller inte. 

För att du ska kunna tillbe, behövs  förberedelse. Förberedelse av ditt hjärta, kanske behöver du stänga dörren om dig , eller i alla fall mental förberedelse för det som ska komma så att sättet vi tillber på inte bara blir ett sätt utan verkligen blir tillbedjan. Bön är här ett mycket bra sätt att förbereda sig på.

Avskildhet är en annan viktig faktor i tillbedjan. Vi behöver, för att inte bli distraherade, avskilja oss från det som kan få vår fokus att gå från Jesus till något annat. Mobiler, vardagliga ting, man och barn kanske pockar på uppmärksamhet, tankar på jobbet eller på ekonomin kanske hindrar dig från att komma inför Herrens tron. Utmaningen ligger i att behålla och bevara fokus på Herren .

Att överlåta sig är sen nästa steg. Det kostar som sagt att tillbe och det behövs att vi överlåter det bästa av våra tillgångar till Herren. Många gånger ger vi bara det som vi har i handen och bryr oss inte om att ta fram det bästa till exempel vi sjunger med i sången men utan att tänka på vad vi sjunger och utan att hjärtat finns med eller vi böjer våra huvuden i bön men orden som kommer ur vår mun är bara ett rabblande av gamla invanda fraser och saknar innebörd för oss. Det är inte så lätt alla gånger att tillbe och därav används frasen lovets offer.

När man har kommit så här långt är det inte så svårt att få tillbedjan att innehålla den sista delen, nämligen proklamation av Guds storhet och proklamering av vem han är och vad han har gjort i ditt liv. Att proklamera och komma ihåg allt vad Gud har gjort för dig producerar en tacksamhet i ditt inre som blir som pricken över iet på tillbedjan. Att tacka och lova Herren för vad han gjort och vad han kommer att göra i ditt liv är att sätta honom på tronen i ditt liv.

En som verkligen tillbad var Abraham. En man, nästan hundra år, som fick en son av Gud i hög ålder. Han får en uppenbarelse av Gud att han ska offra sin son som ett brännoffer. Säkerligen är hans son Isak det bästa som Abraham har. Och säkerligen är det med tungt hjärta som han gör förberedelserna för resan,(fixar ved, packar åsnan och börjar resan mot platsen där det ska ske). Han säger till sina tjänare att stanna och vänta på dem ( han avskiljer sig från det som kan få honom att byta fokus, de skulle med all säkerhet försöka hindra honom att utföra det han är på väg att göra). Han tar med sig sin son och veden och går och reser ett altare. Han kommer så långt som att överlåta sin älskade son, där han ligger på altaret men just i det ögonblicket han ska till att offra blir Gud det som Abraham proklamerade ut när Isak frågade var offret var…Han blir Jehova-Jireh, den som förser. Abraham hör Herrens röst och stoppar kniven från att döda sin son och får syn på väduren. Känslan av tacksamhet inom Abraham visste säkert inga gränser.  Abraham tillbad.( 1 Mos 22)

Gåvan och Givaren

Hosea 7:13-14

13 Ve över dem, ty de har flytt bort från mig! 
Fördärv över dem, ty de har avfallit från mig! 
Jag ville friköpa dem, men de har talat lögnaktigt mot mig. 
14 De ropar inte till mig av hjärtat, utan klagar på sina bäddar. 
De oroar sig för sin säd och sitt vin, 
men de vänder sig bort från mig.

Herrens ord är klart och tydligt.Han sträcker ut sin hand för att rädda oss, men vi tar inte emot honom. Vi tänker bara på materiella saker som säd och vin och när det materiella fattas oss då lägger vi oss i våra sängar och klagar. Vi klagar och säger till Gud : Varför har du övergivit oss? Varför låter du detta hända oss? Varför tar du bort det goda?

Varför? Jo för att vi inte förstår att det goda gåvorna kommer från Givaren, Herren. Han som förser, Jehová Jireh, men honom vill vi inte ta emot… det skulle ju betyda att vi skulle bli tvungna att ge något tillbaka till honom: tillbedjan, kärlek, kontrollen över våra liv,…. och det kan vi ju inte. Gåvan skulle vi gärna vilja ha, men givaren…njae , tror inte det. Det skulle vara en alltför stor uppoffring ifrån vår sida.

När jag läser de här orden i från Hosea känns det i hjärtat. Vi ratar det bästa som vi kan få, Givaren och roffar åt oss av det näst bästa, Gåvan. Om du skulle sätta dig i Givarens skor, skulle du inte efter ett tag när du har gett och gett och gett och du märker att mottagaren inte gensvarar, skulle du då inte sluta upp med att ge? Hur skulle det kännas om någon sa till dig: Jag vill ha det du kan ge mig, men inte dig.

Just i den sitsen sätter vi Gud. Vi vill ha alla hans välsignelser och gåvor, men vi vill inte ha honom i våra liv,…det är för obekvämt, det kostar för mycket av tid ,ork och engagemang. Kanske kan det till och med göra lite ont , för vi kanske måste ge upp vissa andra saker…och det vill vi ju absolut inte…

…eller?

Kanske finns du där ute just nu som får den där känslan i bröstet av skam, ånger…som tänker..är det så här jag har gjort mot Gud? Och som när du läser dessa ord och orden i från Hosea inser att du har lagt fokus på fel sak och vill vända om…kanske finns du där ute som ser, hör och förstår vad ordet säger till oss och som när du inser det inte kan annat än att ropa ut till Jesus:

FÖRLÅT!