Tag Archives: gemenskap

Vedträt och brasan

Det är många kristna runt om i vårt land och ute i världen som lever sitt kristna liv utanför en kristen gemenskap. Det kan finnas många anledningar till detta, och alla är säkert helt riktiga , men som kristen behöver man gemenskapen med sina bröder och systrar.

En bild på detta är en brasabrasa_16467487_110298476. Brasan är församlingen och varje vedträ är individer i församlingen. Tillsammans brinner de länge och väl….men vad händer med ett vedträ som du tar ur elden och lägger det åt sidan? Jo efter en stund slocknar det vedträet, medans de andra som är i brasan fortfarande brinner bra.

Vad kan vi lära oss av detta? Att vi människor, varje individ behöver stödet av de andra runt omkring för att fortsätta brinna för Kristus. Tillsammans kan vi skapa en eld som varar, medan vi var för sig är ganska lättsläckta och sårbara. Du kanske klarar av att vara brinnande för Jesus ensam ett tag, men till slut utan gemenskapen med andra kristna så slocknar även din låga.

Är du ett ensamt vedträ? Eller känner du att du är på väg att slockna…sök då upp en kristen gemenskap nära dig och gå in i den. Det kommer hjälpa både dig och de som redan är med i gemenskapen. Det hjälper dig för du får ny kraft från dem och de andra får nytt bränsle till brasan.  Så peta in en pinne i brasan och känn hur du får ny kraft att brinna för Jesus.

Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.
Annonser

Första församlingens grundpelare

Apg 2:42

”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.”

Fyra viktiga grundpelare….på dessa bygger man upp den första församlingen. Undervisning, gemenskap, nattvard och bön.

Den första församlingen fungerade … de samlades dagligen, bad och hade gemenskap och fler människor kom till tro för varje dag. Är det inte det vi söker i dagens församlingar? Att folk gladeligen kommer till våra sammankomster och att vi varje dag ska få se nya medlemmar? Är då detta verkligheten idag? Knappast…Men var ska vi då börja att leta efter fel?

En fråga man kan ställa sig är ju om församlingen i dag är uppbyggd på de fyra grundpelarna? Kanske är det så att en eller flera delar fattas? Fungerar undervisningen, växer församlingen i andlig mognad eller står den still? Kommer folk till bönesamlingarna, fungerar bönegrupperna i hemmen, talar Gud till församlingen genom bön? Umgås människorna i församlingen på andra tider än under gudstjänster och andra samlingar, finns det gemenskap mellan församlingens medlemmar, finns det personer som står utanför den gemenskapen som finns, finns det människor i församlingen som behöver hjälp och får de hjälp av andra medlemmar i församlingen? Firar församlingen nattvard?Fyller nattvarden sin funktion ,( helande, förlåtande och renande,) eller är den bara ett spel för gallerierna? Kanske fungerar allt som det borde i församlingen men ändå fungerar inte helheten som det ska….

En annan fråga man kan ställa sig då är vad har de fyra grundpelarna gemensamt? Ett ord kommer till mina tankar när jag frågar mig detta och det är ödmjukhet. Utan ödmjukhet kan du inte ta emot undervisning,för du kan och vet redan allt. Du kan inte ge eller ta emot hjälp eller ha gemenskap,antingen tycker du att du inte behöver hjälp, eller så ser du ner på dem som vill ha hjälp och undrar varför de inte kan hjälpa sig själva, och vem vill ha gemenskap med en sådan person .Du vill inte ta emot nattvarden för varför skulle du det, du behöver den ju ändå inte för du klarar dig själv, och sist men inte minst…bönen från en som saknar ödmjukhet når aldrig längre upp än taket ovanför.

Luk 18:9

Farisén och tullindrivaren


9 För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra berättade Jesus också denna liknelse: 10 ”Två personer gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre tullindrivare. 11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren.  12 Jag fastar två gånger i veckan , jag ger tionde av allt jag får in .
13 Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig.
14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”


Kan det vara så att vi saknar ödmjukhet? Vi kanske tror att vi är självgående och klarar oss utan inblandning från den högste? Många frågor och svaret idag får bli att vi måste rannsaka oss själva, var och en i våra församlingar. Det finns inget universalsvar på detta. Bara genom att öppna oss för den helige ande och hans vägledning kan vi nå svaret, inte ens där klarar vi att hitta svaret själva. Tror vi det,  saknar vi ödmjukhet och är inte ett dugg bättre än farisén i texten ovanför.

Det borttappade myntet

 Eller om en kvinna har tio silvermynt* och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det?  Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”

Luk 15:8-10

Har du någon gång tappat bort något? Letade du efter det  överallt? Kanske vände du upp och ner på hela huset? Det har jag…och ibland hittar man det man letar efter , ibland inte. 

I Bibeln talas det om en kvinna som hade 10 mynt och som tappar bort ett av dem. Hon letar och letar och när hon till sist hittar det blir hon så glad att hon ställer till en fest för sina väninnor och grannar. Liknelsen visar hur glad Gud blir om en enda syndare ångrar sig och följer honom.

Men liknelsen kan ses på ett annat sätt också. Det är inte bara ofrälsta som kan hitta hem utan även vi kristna kan många gånger tappa bort oss på vägen och förlora det vi har i Gud. Skatten vi har i himlen. För visst är det en skatt vi har , att få tillhöra Gud och hans himmelrike, ha vetskap att priset för oss är betalt och att vi har evigt liv tillsammans med honom. Ibland får vi så mycket att göra att vi glömmer det viktigaste, gemenskapen med honom. Vi tappar bort vår skatt.

Vad gör vi när vi som kristna har tappat bort vår skatt? När det viktigaste för oss försvinner? När den första kärleken falnar? Söker vi efter den som kvinnan gjorde med myntet hon förlorade? Vänder vi upp och ner på våra liv för att hitta den igen? Och när vi finner den?…Är glädjen hos oss lika stor som hos kvinnan?

Har du förlagt eller tappat bort din skatt? Letar du? Jag önskar och ber av hela mitt hjärta att du ska finna din borttappade skatt. Kanske kan jag hjälpa dig att hitta det du söker och när du hittar det…. Då tänker jag vara med och fira den lyckliga stunden när du funnit den.

Gemenskap

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur de första kristna hade gemenskap med varandra, hur man delade det dagliga livet. Man samlades i hemmen och åt och delade Herrens ord och umgicks. De kom varandra väldigt nära. Deras gemenskap var stor och man brydde sig om varandra och tog hand om varandra. Var någon sjuk eller dålig ja, då hjälpte man. Behövde man ekonomisk hjälp , då skramlade man ihop lite slantar. Omsorgen om varandra  var ett signum. Ett så stort signum att det märktes i hela samhället för folk såg hur de behandlade varandra bland de första kristna och det blev ett gott vittnesbörd som faktiskt fick folk att ta emot evangeliet.

Varför berättar jag det här? Jo för att jag ser att i kyrkan/ församlingen idag finns inte denna gemenskap. Kanske träffas man i hemmet för en cellgrupp/ bön men utöver kyrkan på söndagen finns det ingen vidare gemenskap. Vet du hur din syster eller bror från församlingen mår? Vet de hur du kände dig i fredags när allt gick åt pipan? Nej vi känner inte varandra, vi har ingen gemenskap med varandra ingen omsorg om varandra. Om du skulle fråga dig själv hur många gånger du spontant har ringt till en annan församlingsmedlem och sagt jag kommer nu , skulle vilja ha lite kaffe och prata lite , kan jag komma , är de  gångerna nog ganska lätträknade. Eller att du en tisdag efter jobbet bjuder hem någon från församlingen du sprang på på stan bara för att umgås utan krusiduller. Har det överhuvud taget hänt ? Ringer någon dig på jobbet och säger kom , jag har lunchen färdig, så kan vi prata en stund och be lite ? Nä trodde väl det?

Men vet du , det är inte för sent. Det är inte omöjligt. Herren gav oss missionsbefallningen eller hur? Var skulle vi börja? I Jerusalem! Du själv är Jerusalem. Börja med dig själv! Ring nån , bjud med, stick hem till nån helt apropå. Förvänta dig inte vita dukar och nystädat om du kommer oanmäld utan ta det som det är. Huvudsaken är att vi får igång gemenskapen i apostlagärningarna, det är en del av vår evangelisation, gemenskapen blir som en magnet där fler och fler människor dras in i gemenskapen.

Vad väntar du på?

Har du kärlek?

1 kor 8:3 ”men den som har kärlek , han är känd av Gud.”

Att ha kunskap eller att tro sig ha den rätta kunskapen kan göra oss uppblåsta själviska, ja faktiskt ganska olidliga. Någon som tror sig alltid ha rätt är många gånger helt olidlig att försöka vara med. Biblen talar om att ”den som tror sig ha kunskap, har ännu inte fått den rätta kunskapen” ,något som man kanske ska tänka på när man insisterar på sin sak.

Att kunna ta tillrättavisningar, inse att man kan ha fel även om man trodde att man hade rätt kan vara svårt, men vi bör försöka att bli bättre på det.  Om vi känner Gud, dvs ingår i Guds gemenskap bör vi ha vissa egenskaper som personer eller i alla fall arbeta mot att få dem , nämligen andens frukter.

Att ha kunskap om både det ena och det andra, både allmänbildning och specialiteter, eller tex kunskap om biblen , om texterna i biblen och vad de betyder är visserligen bra , men om inte den kunskapen kan kombineras med kärlek är den kunskapen ingenting värd. Om du till exempel tror dig veta , allt enligt biblens ord, hur man bör uppträda i till exempel en viss situation och du ser ett syskon i Herren som du anser gör fel  och du tänker ta på dig uppgiften att tillrättavisa denna person allt enligt Guds ord. Om du då gör det med storsläggan i handen genom att komma rusande mot personen för att drämma den i huvudet på denne och inte med en kärlekfull hand så är din tillrättavisning inget värd.

Kärleken är lagen i sin fullhet. Den som har kärlek han är känd av Gud, dvs han är med i Guds gemenskap. Kärleken vållar inte någon annan smärta och det bör inte din tillrättavisnig göra heller. Att kunna ta en tillrättavisning kan vara svårt och kan i vissa fall göra ont men om den som tillrättavisar har en varsam hand blir inte smärtan så stor utan den varsamma handen kan bli en hjälpande hand på samma gång.

Har du kärlek ?

 

Herden visar vägen

Ps 32:8

” Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du ska vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig”

Vad Gud lovar håller han. I den här versen har vi ett underbart löfte till oss. Han lovar här att visa oss vägen, att han ska ge oss kunskap om hur, var och när vi bör gå, han säger att han ska komma med råd till oss och hur, var och när vi ska agera. Han säger också att han ska vaka över oss.

Allt detta är en herdes arbete. Han är vår herde, vi hans får. Herden visar sin hjord vägen, låter den inte komma på villostigar eller för den inte heller vilse. Herden vet när på dagen det är dags att bryta upp och gå vidare och till vilken plats som är bäst att bege sig. Medan hjorden och fåren i hjorden går och betar av det herden har funnit till dem av gräs, blommor och vattenkällor, sitter herden och småpratar lugnande med vart och ett av fåren , ger dem av sin omsorg, tid och kärlek. Hans herdeögon är hela tiden vaksamma mot faror som lurar och skulle något lurt hota hans älskade får då strider han mot det med allt vad han har, med all kraft han kan uppbringa. Ingenting får skada hans hjord. Herden ser sin hjord som ett litet barn att ta hand om, undervisa och lära. Ett barn att slösa sin kärlek på, att vaka över och älska och förmana.

Är du ett får i hans hjord? Får du ta del av detta underbara löfte? Om inte , är du kanske det förlorade fåret som herden ständigt letar efter? Ge dig då till känna och du ska se att han öppnar stora famnen och inbjuder dig i gemenskapen. Låt herden få visa vägen för dig också.