Etikettarkiv: horisont

Hitta lugnet

Att känna oro är som att ha en storm rasande i sitt inre. Vattnet grumlar sig och man kan inte se ner i djupet. Botten är dold. Finns det överhuvudtaget någon botten? Tankarna börjar att virvla och oron bygger upp sig, det blir bara värre och värre. Horisonten försvinner och du ser inte klart.

Lärjungarna var ute i en båt på sjön och stormen började slita och dra i deras båt, mer och mer och de blev oroligare och oroligare. Jesus låg i samma båt och sov. Till slut klarade inte lärjungarna av ångesten och oron längre utan väckte sin mästare och frågade honom om han inte brydde sig att de höll på att förgås.  Mark 4:39

 39.  ”När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön:
»Tig, var stilla.»  Och vinden lade sig, och det blev alldeles
lugnt.”

I stunder av oro, kan vi göra som Jesus, säga till vinden att sluta. Vi kan leta upp en lugn plats och sätta oss ner tills vågorna har stillat sig och vi kan tänka klart igen och sikten har blivit bättre. Sätt dig ner en stund alldeles tyst och stilla. Låt din tystnad få bli din bön och låt så lugnet komma och omsluta dig. Om du fortfarande  känner oro föreställ dig att du befinner dig på den båten där på sjön  och att Jesus just sagt till stormen att bli still. Känner du skillnaden?

 ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” står det i Psaltaren 46:11

Annonser

Vägen

 Solen går upp vid horisonten, en ny dag föds, mina fötter är trötta, men jag tarmpar på. Vägen den är knagglig, full med hål och gropar, smal och krokig. Det gäller att ha full koll på var man sätter fötterna. Ett snedsteg och du hamnar i något av de djupa dikena som lantar vägen. Ibland är dikena inte så djuppa, men vissa gånger när man tittar över kanten  ser man bara ett bråddjup gapa emot en.

Vägen den leder framåt , till målet, mot slutdestinationen, det är den enda vägen dit och man kan inte välja någon annan väg, för alla andra för dig vilse. Buskar och snår växer vid kanterna och grenarna piskar armar och, ben och ansikte när man försöker ta sig igenom.

 Solens strålar värmer min kind, ger ny kraft att streta vidare. Vet att det kommer att vara mödan värt. Du har lovat att vänta där på mig, på andra stranden, du har lovat gå före och förbereda. Vi är flera som går samma väg. Ibland skymtar jag några bakom  mig när jag tittar mig över axeln för en kort stund, och blickar jag framåt finns där också en och annan. Ibland när vägen är rak för en stund kan jag se deras ryggtavlor långt där framme och det sporrar mig. Har de lyckats att ta sig ända dit, då ska jag också lyckas med det. Säger till mig själv, bit ihop och kämpa vidare.

 Medan jag går börjar det att regna, ett stilla vårregn och jag vänder mitt ansikte uppåt för att skölja av mig dammet. Medan jag står där en stund och vilar och blir uppfriskad  händer något. Atmosfären bryts, plötsligt börjar blixtrarna korsa himlen och regnet öser ner. Ingenstans finns där jag kan söka skydd. Jag försöker så gott det går att täcka ansikte och huvud med jackan och stretar vidare. Ingen idée att stå still, då tar det bara ännu längre tid innan jag når målet. En sång poppar upp i mitt huvud och jag börjar nynna på den, högre och högre medan jag går:” En mäktig våg , en mäktig vind, en mäktig våg, en  mäktig vind, kommer från himlen reser upp vårt land igen”

Som genom ett under slutar regnet och åskan och genom molntäcket bryter solen fram. Det känns genast bättre. Tittar mig runt omkring…börjar jag närma mig nu kanske? Omgivningen förändras för varje steg. Ja.. det är nog inte långt kvar nu…känns som om man får ny kraft… snart…väldigt snart får jag träffa dig igen…