Etikettarkiv: mantel

Om jag fick välja…

worship heart

Idag hade jag privilegiet att få lov att leda lovsången i församlingen jag är med i. Tänk vilken förmån det är att få hjälpa resten av församlingen att komma fram till tronen och till vår frälsare och kung och få knäböja inför honom. Där kan vi tillsammans sätta oss ner vid hans fötter och tillbe, kanske röra vid tofsen på hans mantel…

Varje sång vi sjunger har en mening, ord som för oss närmare tronen. De är plockade med omsorg och under bön och orden är där för att hjälpa oss att fokusera på rätt saker. Vägen fram till tronen har flera stationer eller mellanlandningar. Från att samlas och fokusera på den högste till att sjunga om hans storhet och ära, fram till att överlåta oss själva i hans nåd, rening och accepterande av att vi är beroende av honom för att leva, och till slut är vi då där inför tronen. Vi kan se honom sitta där i högsätet, ljuset som omger honom är så starkt att det nästan förblindar. Och väl där börjar tillbedjan…

Tillbedjan kan pågå hur länge du vill, för när du väl är där glömmer du tid och rum och bara är i hans närhet…o denna ljuvliga närhet med mästaren.

Men för att komma dit behövs att vi inte bara har orden vi sjunger utan att det är vårt hjärta som uttalar dem. Att lovsjunga med munnen räcker inte. Hjärtat måste vara med och få vara den som styr. Så om jag fick välja….

Jag lovsjunger hellre en sång utan ord för att hjärtat inte finner de rätta orden att säga, än med en sång med ord men att mitt hjärta inte är med.

En åsnas betraktelser

Hon är tung….phuu, det här va jobbigt, tur att vi snart verkar vara framme. Nu ska bara herrn fixa tak över huvudet. Undrar varför hon ojar sig så….? Det borde väl vara jag som ska stöna så tung som hon är och så länge som hon har suttit på min rygg. Det känns nästan som den ska gå av, men vad gör man inte för sina ägare? Herrn kommer tillbaka och skakar på huvudet,… ” det är fullt överallt”…” det enda de kan erbjuda var en plats i stallet tillsammans med djuren”. Åhh nej… inte ens när jag sover får jag vara ifred… men men, det får väl gå för den här gången, bara jag får lite hö att äta.

Inne i stallet fanns det gott om hö och det luktade ljuvligt. Herrn hjälpte henne ner från min rygg… åhh vilken lättnad. Ner i höet och det var nog i grevens tid för nu början hon stöna och stånka än mer… stackar´n. Jag får nog ge henne lite uppmuntran…. tänkte han och stack mulen närmare hennes hals. Hmm hon verkar ha ont? Herrn, han är visst nervös… han går fram och tillbaka och munnen går i ett på honom, ibland sätter han sig ner vid henne och håller hennes hand och torkar pannan på henne med sin mantel. Jag har nog aldrig sett en människa som är så vit….

Plötsligt hörs det…ett genomträngade skrik…och rummet fylls av en annan varelses närvaro. Ett litet rött skrynkligt knyte gapar och skriker för full hals. Hon, ser lycklig ut, men trött och tar det lilla knytet och lindar det i en trasa. sakta går jag närmare för att ta mig en titt. Sticker fram mulen försiktigt och luktar… åh…det luktar gudomligt… så liten, så perfekt. Det var därför hon skulle rida på min rygg… nu förstår jag. Tänk jag har faktiskt burit det här lilla knytet!

Ett stilla lugn sänker sig över stallet…finns bara ett ord…Frid! Fridsfursten har kommit. Små ynkliga gnäll hörs då och då, men i övrigt står vi alla i förundran och betraktar denna lilla varelse. Ja… jag vet att jag bara är en åsna , men i natt har jag fått vara med om ett under, nåt stort, nåt som kommer att förändra hela världen.

Skrattar du?

”There were laughter on the lips of his accusers, the day they crownd him”

Han fördes ut i residenset av några ur vaktstyrkan. När Han kom ut dit sammankallade de hela vaktstyrkan för att de alla skulle kunna vara med  om  det lustiga som nu skulle till att inträffa. De tog en röd mantel, hängde den över Hans sönderpiskade blodiga axlar. Bara beröringen av tyget mot Hans hud fick smärtan att synas i Hans ögon, men inte ett ljud kom över Hans läppar. De tog några törnekvistar och vred ihop till en krans.

Han låg där på knä på marken med manteln över axlarna. Då tar de törnekronan och trycker ner den på Hans redan blodiga huvud, det är inte långt ifrån att Han svimmar av smärtan. De , vakterna , hela vaktstyrkan står där runt omkring honom och hånar och spottar på Honom, slår Honom med käppar och petar i Hans sår. De skrattar och hånar Honom, ropar ”Leve judarnas konung”, medan de ”kröner” Honom och utropar Honom till kung. De till och med böjer knä inför Honom…

De binder en bindel för ögonen på Honom och säger, medan slagen träffar Honom: ”Du som säger dig vara profet, säg nu vem det var som slog dig”. Han är tyst. Hade Han kunnat titta på dem,skulle man ha sett Hans ögon fulla med sorg och smärta i blicken. Skratten från vaktstyrkan ekar mellan väggarna på innergården.

 Hör du skrattet? Kanske skrattar du med? Eller kanske inte? Kanske rinner tårarna nerför dina kinder? Och du önskar att du kunde tagit Hans plats. Men vet du vad, det var Han som tog din plats…..

( Episoden finns att läsa om i alla fyra evangelierna)

Låt oss gå tillsammans

Sakarja 8:23

Så säger Herren Sebaot: På den tiden ska det ske att tio män av alla slags tungomål som talas bland hednafolken skall fatta en judisk man i mantelfliken och säga:” Låt oss gå med er, ty vi har hört att Gud är med er”

Vem är denne judiske man som Sakarja pratar om, som tio andra män går och drar i mantelfliken? Vilka är de tio männen? Vad var det de hade hört? Varför drar de i hans mantel? Många frågor men kanske kan vi upptäcka något här…

Mannen, den judiske mannen, som jag kan se det är ingen annan än min vän Jesus och de tio männen får symbolisera lärjungarna. De hade hört att Gud var med Jesus, att han gjorde under och tecken. De hade hört att han var den utlovade Messias, Gud med oss , Emmanuel. Lärjungarna kom från olika samhällsklasser och regioner. Några var fiskare, en tullindrivare, en annan läkare, ja variationen var stor allt för att bredden skulle finnas. Säkerligen kunde de tala olika tungomål och tala till olika samhällsklasser och till de olika hednafolken.

Men varför drar de i hans mantel? Den långa vida manteln var ett klädesplagg som de skriftlärda hade på sig för att visa att de var just skriftlärda. Fariseerna använde detta plagg demonstrativt. Manteln pryddes i sina fyra hörn med tofsar. Men varför rörde de vid manteln? Jo för att det fanns en föreställning om att andlig kraft kunde överföras via dessa manteltofsar. Männen ville ha det Jesus hade. De ville ha hans smörjelse, hans vishet, hans uppmärksamhet.

Männen eller lärjungarna ville ha det Jesus hade, de ville vara nära honom för att lära sig av honom, för att hans kunskap och vishet skulle smitta av sig. De frågar honom till och med, ”låt oss gå tillsammans” för de hade sett något i Jesus. De såg att han var Gud med oss-Emmanuel.

Ser du vad lärjungarna såg? Vill du gå tillsammans med honom? Sträcker du dig efter hans mantelflik? I så fall säg till Jesus idag ” låt oss gå tillsammans”

Om jag bara….

Om jag bara…
Skriken och pratet från folket på gatan är högt och ljudligt. Folk skrattar och ropar, de trängs och knuffas. Jag försöker att göra mig så osynlig det bara går. Längst fram kan jag ana honom. Han går där i en klunga av sina närmaste. Folk försöker desperat komma inpå honom för att om så bara få se honom för en kort sekund.
Jag bestämmer mig. Jag borde egentligen inte men jag kan inte låta bli. Det finns nåt i honom som lockar och drar och kanske är det som de säger att han kan göra under. Vad har jag att förlora? Ingenting. Det kan inte bli värre än vad det är. Folk går redan långa omvägar när jag går fram och jag måste hela tiden förvarna alla om att gå undan. Min kraft den är slut, jag orkar inte mer. Om jag ändå kunde…
Med bestämda steg och med mina sista krafter banar jag mig väg genom folkmassan. Det är så mycket människor så att jag tack och lov blir osynlig i mängden. Sakta kommer jag närmare honom och jag kan nu se ryggtavlan på honom. Det finns liksom en atmosfär av frid över honom där han går även fast allt är kaos runtomkring. Med en sista kraftansträngning tränger jag mig förbi de sista männen som går bakom honom och jag sträcker ut min hand. I mitt huvud finns bara en tanke: om jag bara kunde få röra vid honom så kanske jag kunde bli frisk och få kraft. Om jag bara…
Där, jag nuddade vid något. Jag tror att det var tofsen på manteln. Åh att jag inte nådde ändra fram..Jag får försöke en gång till.
Han stannar plötsligt upp, ser sig omkring och frågar: -Vem rörde vid mig?
Hans vänner säger lite småleende: -Mästare, det är ju så många som rör vid dig. Folk knuffas och trängs.
– Ja men det här var annorlunda, jag kände hur det gick ut kraft ifrån mig. Den som rörde vid mig gjorde det med tro.
Helst av allt vill jag sjunka genom marken och försvinna. Vad har jag gjort? Nu kommer jag ju att bli upptäckt. Vad tänkte jag på? Ja, ja , jag får väl stå för vad jag har gjort och bli straffad därefter och säger därför: -Det var jag!
Alla vänder sig om och tittar. Men Han, han ser på mig med sina djupa ögon och säger till mig: -Din tro har hjälpt dig. Du är frisk.
Då känner jag det, det känns i hela kroppen. Kraft!
Jag vågade och vann. Vågar du?