Etikettarkiv: missionsbefallningen

Frälst och kallad

Frälsning och kallelse hör ihop.  2 Tim 1:9 säger : ”Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse…” Gud frälser alltså dig för att du har en kallelse. För honom räcker det inte att frälsa dig, utan samtidigt som frälsningen sker ger han dig din kallelse.

Frälsningen handlar bara om dig. Det är du som blir räddad. Frälsningen, den kan inte ärvas, ingen människa kan överlåta den till dig, den måste bli individuell och du måste ta emot den personligen av Gud. Kallelsen däremot berör även andra, men genom dig. Genom din kallelse kan Gud nå andra människor så att de i sin tur kan bli frälsta och kallade.

Det räcker inte bara att leva som frälst utan det måste vara både frälsning och kallelse i ditt liv. Ett exempel att visa detta:Vilken nytta är det för en student att säga att han är student om han inte studerar och läser och fullföljer sina studieplaner? Det blir bara tomma ord.

Vad är då kallelsen? Hur vet du vad du är kallad till? Kallelsen är inget du jagar, utan kallelsen jagar i så fall dig.  Alla har vi en gemensam kallelse och det är den kallelse som det står om i Matt 28, ”gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar…”, sen kan Gud kalla dig personligen till något utöver det och när den kallelsen kommer kommer du inte att känna något tvivel om vad det är.

Är du frälst? Har du din kallelse klart för dig? Om inte, öppna din mun idag och bekänn Jesus som Herre över ditt liv och ta emot honom i ditt hjärta. Din kallelse är att vara lik honom, vara en lärjunge och dela med dig av honom till andra i din närhet.

Gemenskap

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur de första kristna hade gemenskap med varandra, hur man delade det dagliga livet. Man samlades i hemmen och åt och delade Herrens ord och umgicks. De kom varandra väldigt nära. Deras gemenskap var stor och man brydde sig om varandra och tog hand om varandra. Var någon sjuk eller dålig ja, då hjälpte man. Behövde man ekonomisk hjälp , då skramlade man ihop lite slantar. Omsorgen om varandra  var ett signum. Ett så stort signum att det märktes i hela samhället för folk såg hur de behandlade varandra bland de första kristna och det blev ett gott vittnesbörd som faktiskt fick folk att ta emot evangeliet.

Varför berättar jag det här? Jo för att jag ser att i kyrkan/ församlingen idag finns inte denna gemenskap. Kanske träffas man i hemmet för en cellgrupp/ bön men utöver kyrkan på söndagen finns det ingen vidare gemenskap. Vet du hur din syster eller bror från församlingen mår? Vet de hur du kände dig i fredags när allt gick åt pipan? Nej vi känner inte varandra, vi har ingen gemenskap med varandra ingen omsorg om varandra. Om du skulle fråga dig själv hur många gånger du spontant har ringt till en annan församlingsmedlem och sagt jag kommer nu , skulle vilja ha lite kaffe och prata lite , kan jag komma , är de  gångerna nog ganska lätträknade. Eller att du en tisdag efter jobbet bjuder hem någon från församlingen du sprang på på stan bara för att umgås utan krusiduller. Har det överhuvud taget hänt ? Ringer någon dig på jobbet och säger kom , jag har lunchen färdig, så kan vi prata en stund och be lite ? Nä trodde väl det?

Men vet du , det är inte för sent. Det är inte omöjligt. Herren gav oss missionsbefallningen eller hur? Var skulle vi börja? I Jerusalem! Du själv är Jerusalem. Börja med dig själv! Ring nån , bjud med, stick hem till nån helt apropå. Förvänta dig inte vita dukar och nystädat om du kommer oanmäld utan ta det som det är. Huvudsaken är att vi får igång gemenskapen i apostlagärningarna, det är en del av vår evangelisation, gemenskapen blir som en magnet där fler och fler människor dras in i gemenskapen.

Vad väntar du på?