Etikettarkiv: ros

Dialog med Gud

JAG: Känner mig så trött, ben och fötter värker, orken är slut. Jag har gått på en stenig och hålig väg utan att komma någon vart. Irrat runt utan att veta vart jag var på väg. Ingen att fråga ingen som kom till mig och visade mig vägen. Känner mig vilse i öknen, i ett öde landskap utan möljlighet till vila och vatten.

GUD: Varför lyssnade du inte när jag ropade ditt namn? Du stannade inte upp och såg tecknen jag visade dig, människor i din väg som vill hjälpa dig men som du bestämt sa till att du klarar dig minsann själv. Så jag lät dig få som du ville, men du ska veta att jag hela tiden hade mitt vakande öga på dig.

JAG:Tomheten och ensamhetens tankar invaderar mitt huvud. Varför känner jag mig så här? Jag har både vänner och bekanta , men någonting saknas, kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag känner att utan det kommer jag aldrig att bli hel.

GUD: Älskade barn, varför spjärnar du emot. Sluta strida, den ende som lider av det är du själv. Du tror att du kan allt med egen kraft , men ack så fel du har. Tänk om du bara ville släppa kontrollen till mig och låta mig få göra jobbet, strida dina strider, vinna dina segrar. Tänk vad mycket elände du hade sparat dig. Och det du saknar , det kommer du aldrig att kunna hitta i den här världen. Du kan leta så mycket du orkar men det kommer du aldrig att finna, den kärleken kommer bara från mig och det är hos mig du iså fall måste söka efter den. Så om du ville sänka din garde och släppa taget och lämna ditt liv i mina händer skulle allting du känner vara annorlunda. Skulle jag , din Fader , inte kunna ta hand om dig på bästa sätt. Det enda du behöver göra är att tro på mig och lita på mig, vill du det?

JAG: Jag har hört om dig, vet vem du är, men känner dig inte. Hur ska jag kunna lämna mitt liv till någon jag inte känner? De som pratade om dig med mig framställde dig alltid på ett sätt som om det var tråkigt, eller att det bara var för veklingar som inte klarade av att leva sitt eget liv. Men det klart ibland börjar man ju undra om man verkligen klarar av det? Jag tror till och med att jag gick till ditt ”hus” och hälsade på ett par gånger och bad några böner också, mest för att få något jag ville ha, men eftersom jag inte fick svar så trodde jag att du inte hörde.

GUD: Jo, jag såg att du kom, i alla fall fysiskt sett, men var fanns dina tankar? Jag hörde dina böner, men varför bad du om de sakerna , när det var helt andra saker som jag hade i mina tankar för dig. Du såg inte svaren på dina böner för du fick något annat än det du ville ha, något mycket bättre för dig, men det märkte du inte. När du bestämmer dig för att släppa in mig i ditt liv, så att jag kan få bo i ditt hjärta, då kommer jag att lära dig, undervisa dig och få dig att förstå att jag vill vara nära dig och älska dig. Jag vill ditt bästa, men det är inte alltid du förstår vad som är bäst för dig.

JAG: Ja det är dags nu, att låta dig få komma in. Jag inser att jag inte klarar detta själv, att du är den ende som kan hjälpa mig. Jag behöver dig!

GUD: Älskade barn, äntligen! Så underbart att veta att jag kan få vara till din hjälp dag och natt. Eftersom du nu har släppt in mig i ditt liv kommer jag att bosätta mig i ditt hjärta och lämna min frid hos dig. Jag ska få dig att blomma ut, som den vackraste ros, så att du kan sprida min doft omkring dig, vart du än går. Och jag ska aldrig, aldrig lämna dig.

Hur mycket orkar du?

”He who has a why to live – can bear almost any how”!

Den som har en anledning att leva -orkar nästan allt. Ja så kan det ibland kännas,… eller kanske inte. Lite grann kan det bero på vilken din anledning att leva det är som du har. Är din anledning baserad på egen vilja kommer du oftast väldigt långt om du är en person med mycket vilja, men till slut kommer det även där en gräns för vad du orkar.

Är din anledning att leva istället Jesus och hans kärlek till dig, då kan orken vara outtömbar. I Guds ord kan vi hämta ny kraft, i Jesaja 40:31 står det ” Men de som bida efter Herren hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar så som örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta”.

Tryter din ork allt som oftast, blir du trött, orkar inte med dig själv eller någon annan? Har du frågat dig själv om du har rätta anledningen till att leva? Eller är din anledning bara en billig kopia av något du läst i en veckotidning som påstod sig ha vägen till lycka?

Jag vill inte påstå  eller lova att om du har Jesus som anledning att leva att du inte kommer att bli trött någon gång, inte heller att dina problem kommer att försvinna, eller att det kommer att vara en dans på rosor. Nej säger någon det är det inte sant. Du kommer fortfarande bli trött , ha problem och även rosor har törnen som kan göra ont att trampa på. Men…


”Det är bättre att gå stapplande på den rätta vägen – än att med fasta steg gå vilse”!

Skapelsen lovar dig

En droppe regn, stor och tung,

hänger på grenen och väntar på att falla,

ner i den mörka myllan.

Droppen vattnar, ger liv.

Ett frö, möts av en blöt kyss från droppen,

de omfamnar varandra

och ur deras inre gror något nytt fram,

något skirt och grönt, en blomma,

som växer till och blir till den vackraste ros.

Doften av rosen sprider sig för vinden,

skänker en ljuvlig arom till alla som passerar,

man stannar upp och begrundar den vackra rosen,

låter doften kittla näsan.

Mörkret faller, rosen står kvar,

men i nattens kyla sluter den sig något,

som om den blundar och ska sova,

månen tittar fram bakom ett moln

som för att säga godnatt.

Stjärnorna högt där uppe i skyn

tindrar och glimmar som diamanter,

himmelsdiamanter.

Vem tillhör hela denna skatt?

Vem är så rik

att han kan beströ hela himlen med diamanter?

Vem tillhör rosen, fröet, myllan och regndroppen?

Allt tillhör skapelsens Herre,

den allsmäktige,

den Helige , Evige ,

livets Herre.

Han som mäter himlen mellan tummen och pekfingret

han som håller havets vatten i sin hand

han som är början och slut,

honom tillhör allt,

allt skapat tillhör skaparen.

Jag är skapad,

alltså lovar jag dig, min skapare,

jag tillhör dig.

Rosenträdgården

Rosendoften ligger tung i luften. Det doftar ljuvligt! Doften kommer från alla dessa underbart vackra rosor som finns på alla buskarna i rosenträdgården. Perfekt skötta, ansade, klippta efter konstens alla regler, fulla av blommor. Inte en enda av rosenbuskarna verkar vara sjuk eller dålig. Alla ser ut att vara välskötta och välmående.

Vems är rosenträdgården? Vems är alla rosorna? Vem äger all denna prakt?

Den tillhör trädgårdsmästaren. Det är Han som går omkring hela tiden och ansar och klipper av döda grenar, påtar i jorden under buskarna och luckrar upp den. Det är han som ser till att buskarna har näring och vatten , just i precis rätt mängd. Han känner varenda buske , varenda gren , varenda liten blomma och blomknopp. De är Hans ögonstenar, inget är mer värt än de i Hans ögon. Han ger allt för att de ska ha det bra, dag och natt vaktar Han och ser till att de har allt vad de behöver. Han är den bästa trädgårdsmästaren som finns. Resultatet talar för sig själv.

Rosorna då? De finns i många färger och varianter, olika sorter , ja faktiskt har trädgårdsmästaren samlat all världens rosor på ett och samma ställe, denna underbara rosenträdgård.

Vi är alla som en ros i Herrens rosenträdgård, var och en av oss. brun ,svart,gul, vit eller röd, varje människa får representera en rosensort. varje människa står under trädgårdsmästarens beskydd och ansning och omhändertagande. varje människa är som en ros i Hans ögon.

Du är Hans ögonsten , en ros i Hans trädgård. Låt oss sprida väldoft!