Etikettarkiv: smärta

Ornans tröskplats

Vi kan alla tänka oss ett veteax som vajar för vinden. En gång har det varit ett ensamt vetekorn som blev lagt i jorden för att gro. Det börjar spira och grönska och själva axet utvecklar sig och det ensamma lilla vetekornet har nu blivit många vetekorn. Varje litet vetekorn skyddas av agnar, för att inte kärnan , det värdefulla ska gås illa åt av väder och vind. När tiden är mogen måste dessa agnar skiljas från vetet för att man ska kunna få ut det värdefulla i vetekornet nämligen kärnan. Detta sker på tröskplatsen.

Tröskplatsen är en plats där vetekornet bankas och trampas och det skyddande skalet, agnarna skiljs åt från vetekornet. Tröskplatsen är en vändpunkt för vetet. Det förädlas , förvandlas från något orent till rent vete. Tröskandet innebär ett åtskiljande av agnarna från vetet. Det orena skiljs från den rena vetekärnan.

I Bibeln ( 1 Krön 21) kan vi läsa om David och hur han köpte Ornans  tröskplats. David hade syndat svårt mot Herren  och för att göra bättring inför Gud köpte han denne Ornans tröskplats för många siklar guld och silver och lät på denna plats upprätta ett altare till Gud. På samma plats byggdes senare Salomos tempel.

Vi är som vetekorn inför Gud. När vi har uppnått tillräcklig mognad kommer vi förr eller senare till tröskplatsen för att där bli renade . Vi kan aldrig komma ifrån tröskplatsen , vi kan aldrig gå runt den, vi måste gå igenom den. Att gå igenom tröskplatsen, det görs genom bön, i smärta, med vånda. Att gå igenom tröskplatsen gör ont, men ut på andra sidan kommer du förädlad och renad. Det som är av värde består medan det som räknas som intet särskiljs från dig. På tröskplatsen kan man bara bära fram sig själv som offer, helhjärtat och fullt ut. Halvvägs räcker inte.( David betalade fullt pris för Ornans tröskplats och även för hans djur som Ornan erbjöd sig att ge honom just för att hans offer inte skulle vara halvvägs.) Herren väljer tid och plats, Fadern tröskar och Sonen  hanterar kastskoveln som separerar och Anden är vinden som för bort det orena agnarna.

Vi kan gå igenom tröskplatser många gånger under våra liv. Syftet med dem är att få oss att stanna upp och lyssna på Guds ord om vändpunkt, rena oss och vända om. Lämna synd och orenheter bakom oss och ställa de obehagliga frågorna om våra liv som vi inte alltid vågar ställa – varför blåser det så snålt? Varför  går allt mig emot? Varför måste Gud få sin vilja igenom? Om inte vi finner svaren på dessa frågor i Gud och hans ordningar kan vi själva bli som agnarna som följer med Andens vind när den blåser . Då har vi inte den värdefulla kärnan och insikten om att Guds ord är sanningen, det som förankrar dig och som är värd långt mer än allt guld och silver vi äger och har.

På varje tröskplats står ett altare. David lät bygga ett altare på Ornans tröskplats för där offrade han för att behaga Gud. På altaret kan vi få offra. Något måste alltid lämnas kvar på tröskplatserna. När Andens vind blåser , blåser den bort det som inte ska vara kvar. Kvar blir det rena kornet av vete, det som går att använda till bröd. Bröd som i sin tur ger föda och liv. Ur varje tröskplats föds något nytt, som ger liv. Brödet mättar hunger och ger liv. Från ett ensamt vetekorn till ett livgivande bröd, det är vägen vi har att vandra, även om den ibland orsakar oss smärta, vånda och obehag. Men ingen bakar bröd med agnarna kvar på vetekornet, så om vi inte kommer till tröskplatsen vad är det då vi stoppar in i våra förrådshus, som vi kan baka bröd av?

David reste upp ett altare på tröskplatsen, senare började an att bygga templet just där. Det är ingen slump att det blev just där som Salomos tempel skulle resas upp. Varje tröskplats är en plats för bön, vad passar då bättre än att bygga upp ett bönens hus på den platsen?

Annonser

Att möta det obehagliga

Har du någon gång varit i den situationen att du fått veta att inom några dagar måste du konfrontera något du helst skulle vilja slippa? Oron gnager i dig från det ögonblicket du fick vetskap om att det kommer att ske, men du vet inte riktigt när. Hur kan man få bort oron, hur förbereder man sig på något som man vet kommer att göra ont, själsligt eller fysiskt? Man målar upp scenariot i sitt huvud och fantasierna om hur det kommer att vara blir levande och smärtsamma redan innan. Det enda man vet är att det är oundvikligt…

Att möta jobbiga, obekväma situationer som man bävar för är inte lätt. Rädslan att bli sårad, smärtan kan bli ett hinder på vägen dit. Men om man väl lyckas övervinna rädslan och konfrontera det obehagliga så har man vunnit en stor seger, blivit starkare.

Det finns många bibliska personer som har stått i den här situationen. Josef är en, han bävade för att träffa sina bröder igen i Egypten efter vad de gjort mot honom. Abraham en annan, han bävade för att gå upp på berget och offra sin son Isak, den han älskade. Det var med tunga steg han gick , men han gick. Den som konfronteras allra mest med nåt obehagligt är Jesus själv i Getsemane. Han vet att han är på väg att korsfästas och ångesten kryper i honom.

Men alla övervinner sina rädslor och gör det de måste…vad hade de för hjälp?

De söker hjälpen i bönen. De ber om kraft och styrka att klara av situationen. De ber om Guds vägledning och de lämnar det obehagliga , obekväma , jobbiga i Guds händer.

Jesus uttrycker sig så här i Getsemane: ”Sedan gick han bort för andra gången och bad: ”Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.” ” (Matt 26:42)

Kalken togs inte bort från honom. Han var tvungen att korsfästas och han klarade det, med Guds hjälp och kraften han fick från sin Fader. På samma sätt kan vi konfrontera det som är jobbigt för oss, med Guds hjälp och genom kraften som vår Fader ger oss när vi kommer till honom i bön.

Ont, det gör ont

Så nära , men ändå så långt ifrån. Din närvaro i mig låter mig få känna det du känner, låter mig se det du ser och höra det du hör.

Ont… det gör ont. Smärtan brinner i min kropp, skakar mig, vartenda slag, varje ord,, varenda gång smärtan går genom din kropp och vill få dig att tappa andan. Allt du känner , känner jag. Önskar att jag kunde byta plats. Önskar att jag kunde säga till smärtan som tar tag i dig , kom till mig istället.

Jag önskar jag kunde lindra, förbinda dina sår, hålla om dig och säga att allt blir bra. Torka svetten som pärlar sig på din panna, tåren som sakta trillar nerför din kind fastän du inte vill låtsas om det. Önskar jag kunde blåsa bort det…

Men allt det du går igenom… det var för min skull…för mina synders skull, den smärtan du tog , den är min…. Om jag ändå kunde ta den tillbaka…

I avskedets stund

 I avskedets stund är orden svåra att få fram

när vägarna skiljs åt krossas något inom dig.

I avskedet stund vill man hålla fast

men inser samtidigt att man måste släppa taget.

 I avskedets stund är orden egentligen överflödiga

då säger en stilla blick eller en gest mer är tusen ord,

en klapp på en insjunken kind,

en sakta smekande av din hand eller

att rätta till täcket över din späda kropp,

fuktandet av torra spruckna läppar.

Men hoppet om att en dag återses

finns där inne i mig,

jag vet att du en dag väntar på mig på stranden,

den dagen det blir min tur.

Du går bara före,

att träffa mästaren.

Jag vet, och vetskapen om att du går in i evigheten ,

där sorger inte finns,

där rosor aldrig dör,

där sjukdom och smärta är ett minne blott,

den är min tröst när saknaden tränger sig på.

Så egentligen vill jag inte säga adjö,

utan på återseende, tills vi möts igen.

Jag vet att du går hem.