Vad skiljer mig från min ofrälste granne?

Härom dagen föddes denna fråga i min hjärna tidigt en morgon och sedan dess har jag gått och funderat på detta: Vad skiljer mig från min ofrälste granne?

Hur syns eller märks det på mig att jag är frälst och har Jesus i mig? Finns det speciella karaktärsdrag hos mig? Syns det på någon om man är kristen? Behöver jag arbeta på att det ska synas mer?

Svaren på de här frågorna är inte lätta att finna. Det är komplext. Som människa vill man ju inte sticka ut och vara ”konstig” , udda eller den alla ser på och pekar på. Vi vill liksom smälta in…

I kristenheten har det smugit sig in en konformism, att vi ska vara nöjda med det vi har, men Guds ord är tydligt när det gäller detta. Han har så många löften för oss kristna som vi inte lyckas leva i på grund av att vi har fastnat i konformismen. I 1 Petr 2:9 står det:

”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.”

Vi ska alltså inte nöja oss med att vara som alla andra, utan vi ska vara bättre utan att för den skull se ner på eller döma någon. Vi är söner och döttrar till Gud! Rom 8:14 ”Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner.”

Fil 2:15 säger hur vi ska leva…”så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, ”

Visst är det ord som förpliktigar? Tillbaks till ursprungliga frågan… när min granne ser på mig, ser han att jag lyser? Ser han en fläckfri, ren människa? Nej, jag tror faktiskt inte det…men någonstans vill jag ändå tro att det finns något i mig som inte är som hos alla andra. Jag vill ändå tro att Guds ande lyser igenom det som är Jag och kan locka andra att se på mig och vilja ha det samma.

Jag hoppas att min tro syns, inte bara för att jag åker iväg till kyrkan på söndagen utan på sättet jag lever. Jag hoppas att min granne kan se en liten bit av Jesus i mig. Att himlen inte är så långt borta som man tror utan att en liten bit av himlen bor inuti mig och jag skulle vilja dela med mig av den till de jag möter. Jag hoppas att den frid som Gud ger mig även när det blåser och stormar, kan få lysa igenom och smitta av sig på min omgivning, likaså glädjen jag känner att ha blivit räddad. Jag hoppas att Gud kan använda mig i olika situationer i vardagen för att han ska bli förhärligad, men de verkliga svaren på frågan har egentligen min granne, eller de som möter mig i livet.

Guds ord säger att vi ska leva i den här världen, men inte av världen. I Joh 15:19 hör vi Jesus tala till sina lärjungar( oss): ”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”

Min önskan är att leva i den här världen, som en som en spegelbild av vad den här världen skulle kunna ha varit, om världen hade tagit emot sin frälsare. Detta är något som jag konstant måste arbeta på, en sak i taget ända till den dag när mitt lopp är avslutat och jag har tagit mig i mål.